Ask the Coach: "Hur kan jag sluta komma med bortförklaringar?"

Hej coach,

Jag går första året på college där jag spelar fotboll i skolans lag. Jag älskar fotboll, men den senaste tiden har jag inte alls känt mig motiverad. I high school var jag vice lagkapten, men nu på collegenivå kommer andra saker emellan hela tiden. Jag har missat morgonträningen två gånger den senaste tiden, en gång av goda skäl (jag var uppe och pluggade hela natten) och den andra … tja, för att jag var ute hela natten med kompisar. Jag har också missat ett styrkepass. Jag sa till min coach att jag var sjuk, men egentligen hade jag bara grälat med min pojkvän. Jag älskar fortfarande fotboll och när jag väl kommer ut på planen ger jag allt jag har. Men jag har börjat få så dåligt samvete att jag nästan drar mig för att gå dit. Har du några tips på hur jag ska göra för att skärpa mig? Eller borde jag bara sluta?

Mästare på bortförklaringar
19-årig fotbollsspelare

Vet du vad, bortförklaringsmästaren? Jag hade det också kämpigt första året på college.

Jag kommer från en stor familj med stark sammanhållning och hade siktet inställt på att bli den första i släkten som lyckades få en college-examen. Mormor var tvungen att sluta studera efter åttonde klass på grund av segregationslagarna. Mamma behövde ta flera jobb för att försörja sig medan hon pluggade på college – sedan blev hon gravid och var tvungen att hoppa av. Så hela släktens drömmar och förhoppningar vilade på mina axlar. Pressen var enorm.

Men samtidigt fick jag så otroligt mycket kärlek, stöd och sunda värderingar från dem. De pushade mig att kämpa, men samtidigt kunde jag alltid lita på deras stöd.

Du har också en bra grund att luta dig mot. Eftersom du var vice lagkapten på high school är du varken främmande för hårt arbete eller mod. Du vet redan att när du går med i ett lag åtar du dig samtidigt att kämpa för lagets bästa och det är ditt ansvar att ta den uppgiften på allvar. Därför är det dags för dig att börja fundera över viktiga frågor som "Vem är jag som människa?" och "Vilka värderingar är jag aldrig villig att kompromissa med?"

Jag förstår att det kan vara lockande att vara ute hela natten. Jag har själv varit där. Men jag insåg snabbt att den typen av livsstil skulle sabotera min basketkarriär. Och det priset var jag inte villig att betala. Jag insåg vilken fantastisk möjlighet jag hade fått att spela basket på collegenivå.

Jag hittade min motivation att träna och kämpa varje dag av anledningar som inte bara handlade om mig själv: min familj som stöttade och trodde på mig och alla de människor som kämpat och dött för min rätt att gå på college. Jag lyckades tack vare dem och försöker fortfarande leva mitt liv på ett sätt som hedrar dem. Det är de som gör att jag aldrig tar något för givet.

Din lögn får mig att tänka att du tar din situation för given. Kanske känns det som att själva lögnen inte var så farlig, men den är en del av ett större problem. Så här kommer ännu en fråga du kan ställa dig: "Vilka värderingar vill du ska vara vägledande i ditt liv?" Med andra ord är det dags att du sätter upp några enkla regler för dig själv som du aldrig bryter mot. Till exempel att inte ljuga, att inte missa träningen och att inte sluta heller, för det löser inga problem. Då kommer du bara att känna dig mer vilsen.

Jag fick med mig den typen av värderingar hemifrån och sedan förstärktes de av min coach, Pat Summitt på Tennessee. Hon godtog inga lögner och lät sig inte luras. Hon såg till att vi alla visste bättre än att ens försöka. Det är viktigt att få den typen av förväntningar på sig.

Det var det som hindrade mig från att vara ute hela nätterna – men det betyder inte att jag inte hade andra problem. Jag hade otroligt mycket hemlängtan. Jag saknade min familj. Jag saknade söndagsmiddagarna hemma hos mormor där alla åt och umgicks och sedan spelade kort och skrattade tillsammans. Och mitt i min ensamhet dök det upp gamla ouppklarade tankar om min pappa.

Min pappa har aldrig varit en del av mitt liv. Och när jag kände mig ensam på college bubblade alla känslor från barndomen upp igen och jag kände mig oönskad och övergiven. Jag började träna för mycket för att komma undan känslorna och ganska snart drog jag på mig en stressfraktur i foten så att jag inte ens kunde träna. Sedan fick jag en annan mindre skelettskada. Och efter det drabbades jag av hjärtproblem.

Det var en oerhört tuff tid för mig.

Det var tur att jag hade min coach. Hon såg till att jag fick träffa en idrottspsykolog som lärde mig att navigera bland allt som pågick i mitt liv. Jag lärde mig att inse att vi alla har impulser som drar oss i olika riktningar, både positiva och negativa. Och med lite övning kan vi bli bättre på att välja vilka vi ska följa. Vi kan välja att visa en positiv attityd och arbeta hårt.

Jag tror att du också skulle kunna få bra hjälp av en idrottspsykolog eftersom jag funderar på om du kanske också tampas med gamla undangömda problem som kommer upp till ytan nu när du plötsligt står utan ditt vanliga stödnätverk.

Någonting hindrar dig från att njuta av att delta i sporten du älskar. Du är skyldig dig själv att ta reda på vad. När du vet det kan du börja jobba med att älska dig själv och sträva efter utmärkta resultat i allt du gör.

Jag har en känsla av att du egentligen känner dig tacksam över att få gå i skolan och tacksam över att få vara med i laget. Lyssna på den impulsen och låt den visa dig vägen vidare.

Coach Fargas