One on One: Napheesa Collier x Sylvia Fowles

Det mest överaskande med Sylvia Fowles och Napheesa Collier är inte att två stora stjärnor ur två olika generationer spelar i samma WNBA-lagteam, Minnesota Lynx. Den sjufaldiga WNBA All-Star-spelaren, dubbla mästerskapsvinnaren, 2017 års MVP och olympiska guldmedaljören (Fowles) och 2019 års WNBA Rookie of the Year, dubbla All-Star-spelaren och nu olympiska guldmedaljören (Collier) har gett sitt lag stora framgångar. De har också lyckats hitta en unik balans som ger utrymme för både Fowles gedigna erfarenhet och Colliers oslagbara speluppfattning. Framgångarna på planen beror mycket att de är så goda vänner. De klickade direkt när Fowles blev Colliers mentor under den yngre spelarens första träningsläger med laget. Och det är just det som överraskar med Fowles och Collier: den starka vänskapen, som märks tydligt på den vänskapligt retsamma ton som genomsyrar det här samtalet.

Nyligen fick de möjlighet att visa upp sin unika samarbetsförmåga både på och utanför planen i ett betydligt större sammanhang, som medlemmar i det amerikanska OS-landslaget. Det här samtalet utspelade sig strax före OS där de båda spelarna sedan gjorde otroliga insatser. Här berättar de om dagens situation inom basket för kvinnor och hur det känns att representera sitt land tillsammans.

NC: Ärligt talat minns jag inte den första träningen eftersom allt gick så fort. Det kändes som att hela livet gick i 180, från att ha spelat i Final Four, till att bli draftad och sedan komma till Minnesota – och spela match bara två veckor senare.

Men jag minns känslan av att träffa Syl och resten av laget – hur otroligt välkomnande de var. Hon fick mig att känna mig som hemma med en gång och det uppskattade jag verkligen, mer än jag kan uttrycka i ord. För det är läskigt! Du blir draftad, hamnar i ett nytt lag och plötsligt förväntas du spela tillsammans med en legend som Sylvia Fowles. Det känns overkligt och skrämmande. Men hon tog emot mig med öppna armar och klargjorde direkt att jag alltid kunde komma till henne om jag undrade något. Det var en fantastisk känsla. Tack, mamma Syl!

SF: Napheesa trodde på allvar att hon gjorde så dåligt ifrån sig på träningslägret att hon skulle bli petad från laget. Och jag tänkte bara "Va?!"

NC: Jag trodde inte att jag skulle få spela.

SF: [Napheesa sa saker som] "Jag kommer aldrig platsa i laget." Och jag sa "Vad snackar du om? Det går ju bra för dig." [Napheesa sa] "Jag jobbar inte tillräckligt hårt." Det var så jag visste att Napheesa skulle bli en grym spelare, för hon gjorde verkligen bra ifrån sig på lägret, men vågade ändå inte tro att hon hade vad som krävdes för att platsa. Det är helt galet.

NC: Det var ett hårt träningsläger.

NC: Jag tror att det var vår första träningsvecka när coach Reeve gick igenom spelstrategier och gav oss kanske 15 stycken på en enda dag. Jag kunde bara tänka: "Hur i hela världen ska jag kunna komma ihåg 15 olika strategier för fyran och trean?" Då vände jag mig till Syl. Och hon samlade hela laget före träningspassen för att gå igenom strategier och hjälpa oss. Det betydde så mycket, för även om det finns en playbook är jag mer en sådan person som lär mig av att spela på riktigt än av att läsa i en bok. Så det var otroligt skönt att kunna komma till henne och säga "Hjälp?" och höra henne svara "Det här löser vi".

SF: Cheryl ställer höga krav på oss och låter oss inte bli bekväma – och det är bra, för då blir det lättare när det är dags för match. Så när försvaret kommer upp och blåser förbi mig kan jag tänka "Det är lugnt, jag kan lita på Napheesa".

NC: Nej, där tror jag att det är tvärt om faktiskt. När någon i försvaret blåser förbi mig är det mer "Sylvia, kan du bara blockera åt mig lite snabbt där? Jag är bakom henne så jag kommer inte åt henne".

SF: Du kan lita på mig.

NC: För mig är det trepoängsskotten. Jag vill bli bättre på dem.

SF: Na-tre-sa. [skrattar] För mig är det en kombination av flera olika saker. Vid det här laget behöver jag inte bevisa något. För mig är den största utmaningen att hålla mig frisk och att vara mig själv i alla lägen, utan att tappa greppet om vem jag är och vad jag har att bidra med.

Sylvia Fowles

NC: Jag ställde precis den frågan till henne för kanske tre dagar sedan.

SF: Det tog mig två år att lyckas lägga på mig fem kilo … Jag har svårt att gå upp i vikt.

NC: Det låter verkligen jobbigt [skrattar].

SF: Men förra året när jag blev skadad insåg jag plötsligt att jag har blivit tung i underkroppen. Belastningen på mina ben var redan stor, så att gå upp de där 5 kilona var inte så bra för mina leder. Därför har jag börjat ändra på en del saker under det senaste året. Pilates har hjälpt mig mycket. Jag skulle fortfarande inte direkt säga att jag bara äter hälsosamt, men jag tänker på vad jag äter.

NC: Ja du har otroliga gener. "Jag kan äta precis vad jag vill, jag är välsignad med bra gener."

SF: Du hör vad jag måste stå ut med? Cykling har också varit bra – i princip allt som minimerar belastningen på lederna funkar.

NC: Så där stod jag och ville ha hjälp och fick svaret "Jag är välsignad med bra gener." [skrattar]

SF: Hon frågade mig vad jag hade gjort för att hålla ordning på kroppen under alla år och jag berättade att jag egentligen inte hade börjat känna av någon värk eller smärta förrän det senaste året. Det här är mitt första år som jag känner …

NC: Ja, och vilket år är detta, ditt fjortonde? Det hjälper inte mig, Sylvia.

SF: Jag är ledsen, men det tog mig 14 år att få ont. Det kan ju inte jag hjälpa!

SF: När jag började spela i ligan hade vi många konsekventa postspelare, med undantag för Tina Thompson och Lauren Jackson, som kunde kliva utanför trepoängslinjen. Så det var betydligt enklare att försöka bevaka de tjejerna. Idag vill alla ta sig utanför trepoängslinjen och då gäller det att jobba med försvaret och röra på fötterna eftersom du inte kommer lika nära korgen. Det är den största skillnaden – att postspelarna inte bara är postspelare längre.

NC: Ligan går mer och mer mot basket utan fasta positioner. Det finns tvåmetersspelare som sätter två treor på en match och så var det i princip aldrig när Syl började spela. Du kanske inte vet det, men Sylvia sänker trepoängare. Jag vet inte när du lärde dig det, men jag vet att du inte kunde när du började i ligan.

SF: Det stämmer. Cheryl gav mig fria händer att skjuta, men jag vägrade. Jag håller mig till det jag är bäst på. Det funkar för mig under korgen, så det är där jag ska vara.

NC: Sylvia vet inte det här, men vi har pratat om det – så det är på gång. Vi ska försöka få henne att sätta en i år.

SF: Jag är 100 procent för trepoängslinjen, så jag vill inte sabba det. Jag satte en i Chicago. 14 år, ett försök, en trepoängare. Du försöker bara sabba min statistik. [skrattar]

NC: För mig är det inte ens tio år sedan high school, men jag ser redan spelare med helt andra moves än när jag gick där. Arike [Ogunbowale] är den sortens spelare. Hennes moves fick mig alltid att tänka "Wow det där är så grymt". Men numera spelar alla så redan på high school. De är så skickliga. De slipar verkligen på sitt spel – och det handlar om mer än att bara vara vältränad.

SF: Jag tror att det vi ser där är ett smakprov på hur WNBA kan bli om bara några år. Precis som Phee sa är de otroligt skickliga redan på high school-nivå och dessutom så snabba. De hoppar högre och rör sig snabbare.

NC: Och så dunkar de! Alla dunkar nu för tiden.

SF: Ja! Det var bara jag och Candace [Parker] som dunkade när vi gick på high school. Men inom de närmaste fem åren i WNBA kommer vi definitivt se många fler tjejer som dunkar. Det är imponerande! Napheesa ber mig dunka varenda match. Men det tar för mycket på krafterna. Jag har tre motspelare som hänger på mig och ibland har jag inte ens kraft nog att hoppa.

NC: Men gör det i början av matchen då, innan energin tar slut.

SF: Du är så egoistisk. Du ser vad jag måste stå ut med? Hon tänker alltid bara på sig själv [skrattar]. Men helt klart finns det många fler begåvade unga kvinnliga spelare som kommer att vända uppochner på allt under de kommande fem åren. Jag tror inte att 144 [platser i laguppställningarna] kommer att räcka till för alla kommande talanger. Jag kan knappt vänta på att få luta mig tillbaka och se dem spela. Tur att jag inte kommer behöva möta dem.

SF: Jag hoppas att vi har minst tio lag till om tio år. Vi behöver fler lag. Det finns så mycket talang där ute och jag vill att alla ska få en chans att briljera.

NC: Jag tror att många missuppfattar hur lång säsongen faktiskt är. Träningslägret för WNBA börjar i april och sedan pågår den ordinarie säsongen åtminstone till september. Om laget går vidare till slutspel fortsätter du till oktober. Du får högst tio dagars ledighet – och bara om du är en bra spelare. Då har du tio dagar innan du måste vara på plats i ditt [internationella] lag och sedan fortsätter säsongen till april året därpå och då kan det hända att du kommer sent till träningslägret för WNBA om det internationella laget fortfarande spelar. Du får mindre än tre veckors vila på hela året. Det är inte klokt. De flesta förstår nog inte hur mycket det sliter på kroppen att hålla på så, år efter år.

SF: Ja, och sedan är det den mentala aspekten också. Jag gick som på autopilot i 10 eller 11 år och spelade året runt och när jag fick min första ledighet hemma – jag tror inte att jag behövde vara tillbaka förrän efter jul – insåg jag plötsligt att jag inte tänkte spela utomlands mer. Det var bara "Okej nej". Jag tror de flesta inte förstår hur stora uppoffringar vi måste göra.

SF: Jag vill låta spelet stå i centrum. För när du vinner och får all den där uppmärksamheten uppstår också perfekta tillfällen att prata om vad det är som händer i våra klubbar, samhällen och städer.

NC: Alla älskar att lyssna på en vinnare, så det är definitivt en viktig del. Vi representerar vårt land, så det skulle verkligen vara stort att kunna prata om hur mycket vi älskar vårt land, men det är inte perfekt och det finns saker som vi skulle vilja förändra. Och jag tror att det kommer att finnas bra möjligheter för oss att lyfta de frågorna.

NC: Vårt mål med det var att ge människor en inblick i våra liv, för vi insåg att det som vi är vana vid faktiskt skulle kunna förvåna andra människor. Därför pratar vi om hur det ser ut i ligan idag och på vilka sätt det skiljer sig för oss som är nya i ligan nu jämfört med hur det var när vi växte upp. Och så försöker jag alltid få in lite skvaller också, som om vi verkligen tog en kopp te tillsammans med lyssnarna.

SF: Något jag respekterar hos den yngre generationen är att de vet hur de ska marknadsföra sig själva, men samtidigt vågar säga ifrån. De vet sitt eget värde och låter sig inte trampas på. De höjer sina röster och säger: "Se här, vi har talang. Vi vet att vi har talang, så därför tänker vi kräva er uppmärksamhet".

NC: Det är inte bara "håll tyst och dribbla" längre. Där tror jag att sociala medier har haft genomslag: Människor får möjlighet att dela med sig av sina åsikter. Det märktes tydligt under isoleringen förra året – särskilt när vi samarbetade som grupp, det vi lyckades åstadkomma var helt fantastiskt.

SF: Vi lär känna varandra under uttagningarna. Och så fort det handlar om landslaget blir det fullständigt fokus, för ingen vill ju göra någon besviken. Så alla koncentrerar sig och satsar allt på att hitta rätt strategier för att vi ska kunna vinna. Det är en pressande situation, för du måste verkligen prestera där och då. Och när det är dags är det ingen som tänker på sig själv – vi är ett lag och tillsammans ska vi ta hem guldet.

NC: I ligan har varje lag sina stjärnspelare och det är givet att det är de som kommer att sätta flest skott och göra X, Y och Z. Men i landslaget handlar det inte om vem som är den bästa spelaren eller om du gör ett bra skott. Det handlar om vad som är det bästa för laget, vad som kommer att få oss som lag att vinna. Det är det USA förmedlar till oss och spelarna har verkligen tagit det till sig och vet att det här inte handlar om enskilda individer. Vi är här för att vinna guld för oss, för USA, för vårt lag.

SF: Allt. Det är lustigt egentligen, för när jag tänker efter har jag aldrig ens kunnat föreställa mig att vara en del av det amerikanska landslaget. Det enda jag tänkte var att jag måste jobba hårt och att om jag gör jobbet kommer allt att ordna sig. Men nu är det fullt fokus som gäller. Min stora utmaning är att sätta mig in i situationen och förstå att det här är allvar och att jag verkligen måste kämpa. Jag tror att den här guldmedaljen skulle betyda lika mycket som den första för mig.

NC: Precis som Syl säger skulle det betyda allt. Jag har tittat på OS så länge jag kan minnas. Jag är så tacksam över att vara med i laget och det är en stor ära. Jag ser verkligen fram emot det och tanken på att ta hem guldet – det är den stora drömmen. Det är ett av mina stora mål. En guldmedalj! Det skulle kännas helt otroligt.

SF: Pricken över i.

NC: Pricken över i.