Ask the Coach: "Hur ska jag inse att jag är bra?"

Hej Coach,

När jag var yngre satt jag mer på avbytarbänken än jag var ute på planen, men nu är jag med i basketlaget på min high school. I vår första match skadade sig lagets forward och då kom jag med i startuppställningen. Och inte nog med det, halvvägs in i säsongen är jag lagets bästa målskytt. Både coachen och resten av laget är exalterade över hur bra jag spelar, men inte jag. Jag känner mig inte som att jag har förtjänat den här platsen. Varje gång jag sätter en boll känns det som att pressen ökar, oavsett hur stort vi leder. Och om vi förlorar klandrar jag mig själv och mår dåligt i flera dagar. Jag skulle verkligen vilja kunna njuta av framgångarna, men det enda jag kan tänka på är att minsta lilla misstag kan skicka mig raka vägen tillbaka till bänken. Hur kan jag få mig själv att inse att jag faktiskt är bra och inte bara har haft tur?

Kanske ingen riktig stjärna
16-årig basketspelare

Att känna som du gör nu är inte så kul. Under mina över 20 års erfarenhet som coach har jag hanterat både spelares känslor och mina egna och en sak jag har lärt mig är det här: Dina känslor är helt befogade och normala. De är bevis på ditt starka engagemang och driv. 


Du är en atlet och det betyder att du kommer att förlora. Du kommer att bli rädd, arg och förtvivlad. Men du kommer också att vinna och då blir du istället jublande glad, triumferande och exalterad. Det går inte att bara få "det goda" utan "det onda".

Jag har också varit hård mot mig själv. I high school deltog jag i en delstatsturnering i tennis. Jag minns att jag gjorde ett dubbelfel i en match och jag bara skrek rakt ut och slog racketen i marken.

Jag visste att det inte var det bästa sättet att hantera känslorna på, men just där och då kunde jag inte hjälpa det. Det enda som räknades var den där poängen. Så här i efterhand är jag verkligen imponerad av att mina föräldrar som satt på läktaren inte skällde på mig. De insåg att mitt John McEnroe-liknande utspel berodde på att jag verkligen brydde mig.

Så tillåt dig själv att känna dina känslor.

När en specifik känsla ständigt är uppskruvad till max kan det däremot vara svårt att samtidigt ta till sig positiv feedback. Därför behöver du hitta strategier för att få bättre balans bland känslorna.

Kanske har du ägnat dig åt det jag kallar "selektivt lyssnande" och det betyder mer eller mindre att du inte har lyssnat alls. Någon säger "Jag älskar ditt sätt att utnyttja planen och skapa ytor. Vi behöver bara jobba lite på dina trepoängare". Och det enda du hör är "Jag måste bli bättre på trepoängare. Alltså är jag kass på att skjuta. Jag är en dålig spelare. Jag är helt värdelös".

Det eskalerade snabbt! Precis den sortens tankar är alldeles för vanliga bland toppatleter. En av mina bästa spelare blev alltid otroligt självkritisk när hon missade sina skott. En dag, när hon som vanligt kokade av ilska efter en match där hon gjort en del missar, tog jag henne åt sidan.

"Hur många distansskott tror du att du sätter?", frågade jag.

"Jag har faktiskt ingen aning", svarade hon.

"Okej." sa jag, "Då kan du väl inte bli så upprörd över att missa? För om du ska lägga så stor vikt vid statistiken, måste du ju åtminstone ha rätt siffror."

Sanningen var att hon var den spelare som hade bäst skottprocent i hela laget. Men själv såg hon bara missarna, inte träffarna. Nästan som en form av selektivt lyssnande.

Statistiken ljuger aldrig. Så om du tar en titt på dina siffror kanske du kan börja inse att det är den här spelaren du är nu. Dina coacher kan objektivt se hur bra du är – det är deras jobb. Och eftersom de känner till din kapacitet kommer de förmodligen vilja hjälpa dig att fortsätta utvecklas.

Jag antar att du tänker "Ja, men det är ju det som är problemet! Hur ska jag kunna leva upp till förväntningarna!?" För det första är jag inte säker på att du inser vilka förväntningar det faktiskt handlar om. Coacherna förväntar sig inte att du alltid ska vinna eller ens att du alltid ska prestera på toppnivå. Det enda de förväntar sig är att du ska göra ditt bästa.

Alla erfarna coacher vet att förluster är en del av jobbet. Anledningen till att du är så rädd för att förlora kanske helt enkelt är att du inte har tillräcklig erfarenhet av det ännu.

En gång coachade jag en kandidat till Rhodes-stipendiet – något av en prestationsprinsessa alltså – som var otroligt rädd för att misslyckas. Hon hade mer eller mindre lyckats med allt hon någonsin gjort, så hon visste helt enkelt inte hur hon skulle kunna hantera en förlust. Hon var som en dykare som tittar ned i mörka vatten utan att veta hur djupt eller kallt det är, eller om det kan finnas pirayor.

Din situation är lite annorlunda – du är fortfarande ovan vid att lyckas. Du är inte van vid att befinna dig på toppen och vet inte hur långt det är om du skulle falla ned. Men gemensamt för båda situationerna är rädslan för det okända. Därför säger jag samma sak till dig som jag gjorde till min Rhodes-stipendiat: Det är helt okej att misslyckas. Själv har jag misslyckats massor av gånger och jag mår fint! Om något har det gjort mig starkare.

Det är en av många anledningar till varför jag tycker att atleter är så modiga. Som atlet är det en del av vardagen att misslyckas inför publik! Du ägnar massor av tid och energi åt någonting som kanske inte alls går bra. Och du fortsätter träna varje dag, även om du vet att många dagar kommer att vara superjobbiga. Det är vad jag kallar mod.



Dina lagkamrater och coacher arbetar mot samma mål som du. Och förmodligen upplever många av dem samma rädsla som du. Så du är långt ifrån ensam. Tänk på det nästa gång dina tankar vill dra ned dig i en negativ spiral. Kanske kan det räcka för att få in dig på rätt spår igen.

Coach Banghart