One on One: Jordin Canada x Jrue Holiday

Mitt under coronapandemin, i maj 2020, tog NBA och WNBA sina spelare till Florida för att bo och spela basket i en "bubbla" – en karantänzon som gav spelarna ett relativt skydd från den snabbt ökande spridningen av covid-19. De flesta av spelarna gick in i bubblan under en tid av intensiva konflikter och protester mot diskriminering av minoriteter i USA. Författaren och redaktören Massaër Ndiaye pratade med två spelare som är födda i Los Angeles – Jrue Holiday från Milwaukee Bucks som har spelat i elva år och betraktas som världens bästa försvarsspelare, och Jordin Canada från Seattle Storm som är en av de intressantaste nykomlingarna i WNBA och nyligen vann sin andra mästerskapsring efter tre intensiva säsonger. De två spelarna träffades för att blicka tillbaka på det surrealistiska livet i det här årets bubbla, hur deras intresse för politik har väckts och hur tiden borta från hemmet har hjälpt dem att tydliggöra deras perspektiv på världen som de lever i.

Jrue: Jag kände mig stolt över staden och människorna som kämpar för sin övertygelse, för människorna som kämpar för vår kultur, för identiteten som svart. Jag gick inte med i några av protesterna eftersom min fru väntar barn och pandemin fortfarande pågår, men jag kände mig kluven. Jag ville gå ut och representera och vara en del av det. Bara tillfället att se människor stå upp för sin övertygelse och visa sin styrka känns som en ära. Jag skulle väldigt gärna ha gått ut och protesterat tillsammans med dem.

Jordin: Jag gick faktiskt med i en av protesterna i Hollywood. Det var under en av de värsta tänkbara tiderna eftersom pandemin höll på att sprida sig i Los Angeles. Det var ett svårt beslut. Jag ville känna mig säker och vara försiktig, men samtidigt var jag verkligen stolt när jag såg hur alla gick ut och visade sitt stöd. Inte bara för svarta utan för hela landet. Vi lever i en avgörande tid och det var verkligen en speciell upplevelse att se alla samlas för att protestera kring en fråga som är så viktigt för de mänskliga rättigheterna: Black Lives Matter. Det var så många människor som gick ut på gatorna för att kräva förändring. Jag är glad att få uppleva min första protest någonsin. Det var verkligen en speciell känsla.

Jrue: Jag var definitivt tveksam till om det skulle fungera. Man hör så ofta folk tala om hur saker ska bli och sedan händer det inte. Så det var en stor bedrift att vi faktiskt kunde gå in i en bubbla med total nedstängning. Jag kände mig trygg där. Vi testades varje dag. Vi hade olika aktiviteter. Men för det mesta var det en upplevelse man bara måste klara och lita på att det skulle fungera. Det kan ibland vara svårt att inte ha någon kontroll och lämna allt i andras händer. Min upplevelse var att NBA gjorde ett bra jobb.

Jordin: Vi oroade oss en hel del över säkerhet, protokoll, riktlinjer och hur det skulle gå även om vi inte visste vad vi skulle förvänta oss.

Jrue: Jag har spelat i ligan i elva år och har haft min frihet i elva år så att gå in i den här bubblan i två månader kändes konstigt och instängt. Men vi hade alla ett gemensamt mål som vi ville uppnå. Vi ville inte misslyckas med det så vi vande oss vid rutinerna och disciplinen. I början trodde jag att det skulle bli hemskt. Men det var inte så farligt.

Jordin: Det var något vi var tvungna att vänja oss vid, som att vara utomlands och isolerad under de första veckorna. Vi var tvungna att hålla oss på rummet och kunde inte träffa våra lagkamrater utöver träning och lagmöten. Vi kunde inte umgås med andra lag. Men så småningom förändrades det och blev bättre. Vi fick lite mer frihet. Vi kunde umgås med våra lagkamrater och andra lag.

För det mesta höll vi oss på våra rum och gjorde vad vi kunde för att hålla oss sysselsatta. Som du nämnde har vi tränats i den här typen av situationer. Men det var definitivt svårt och var mentalt utmattande att vara i en bubbla för sig själv och inte kunna ta emot besök eller ha folk omkring sig. Det gjorde mig mentalt starkare, hjälpte mig att fokusera och påminde mig om att jag var där för att spela. Basket var det enda som gällde. Fast jag tittade också på filmer på Netflix hela tiden. Det var i stort sett allt jag kunde göra.

Jrue: Spelet var på högsta nivå. Jag tror alla lag insåg att de var där av en enda orsak: för att vinna. Skillnaden var att matcher hemma har en högljudd publik som vanligtvis ger dig ett lyft när det behövs och hjälper dig att kämpa mot motståndarlaget med sin energi. Här var det en tyst hall. Jag minns vår första match. Vi spelade mot Jazz och ledde med 20 poäng. Sedan i slutet av matchen med två minuter kvar hade vi ett tvåpoängsspel. Men det kändes inte. Där fanns ingen publik som kunde intensifiera energin. Det var något jag verkligen tvingades vänja mig vid. När man spelar inför publik, även om det är på bortaplan, så känns det som om det är ditt lag mot världen. Man fick aldrig riktigt den där känslan. Att inte ha någon publik störde mig lite i början.

Jordin: Jag håller med. Att spela utan publik kändes annorlunda. Det var så otroligt tyst. Jag minns vår första match mot New York. Någon sköt ett frikast och det var bara helt dödstyst. Vi var vana att ha den där energin som nu fick komma från laget. I varje match fick all energi komma från oss själva och ingen annan. Konkurrensen var också mycket stark eftersom man inte hade fördelen att spela på hemmaplan. Alla kunde bara gå ut och spela helt avslappnat, som att spela i en öppen hall. Det var väldigt kul, mycket tävlingsinriktat. Där var oväntade segrar på grund av att publiken saknades. Det var kul.

Jordin: Innan vi ens hade beslutat oss för att faktiskt spela en säsong stod det helt klart att vi först och främst måste engagera oss i kampanjen "Say Her Name". När det gällde att gå ner på knä eller inte så berodde det på lagen själva. Jag vet att vi i Seattle Storm inte ville vara ute på planen när nationalsången spelades. Så vi bestämde oss för att gå tillbaka till omklädningsrummet varje gång nationalsången spelades och sedan gå ut på planen igen precis innan uppkastet. Under hela säsongen pratade vi om hur vi skulle kunna använda vår röst för att få folk att gå och rösta. Vi ville också att alla skulle vara medvetna om vad som hände ute i landet och samtidigt kämpa för en svarta kvinna som hade utsatts för polisbrutalitet.

Jrue: Det är viktigt att lagen och spelarna diskuterar. Vi gick ner på knä för att vi kände att det var ett tecken på enighet. Båda lagen bestämde sig för att göra det. Vi ville vara enade i allt vi gjorde. Vi ville till och med stötta dem som ville stå upp och inte gå ner på knä. Det förekom ingen ilska eller annat emot dem. Det handlade helt enkelt om enighet och orsaken till att jag kom tillbaka och spelade var att jag kände att det här handlade om mer än bara basket. Det handlade om dem som vi såg utsättas för andras våld. Att kunna representera den här idén och hålla samtalet vid liv. Att låta folk veta att vår kultur gör så mycket mer för världen och att vi kommer att fortsätta göra det.

Jrue: Ska jag vara ärlig så lärde de mig att vara stark. Som vi precis talade om var våra erfarenheter i bubblan helt olika. Det är något jag ständigt hört berättas om, speciellt från min mamma som deltog i den första kvinnliga ligan som sedan lades ned. För henne gällde det att antingen åka utomlands eller ta ett jobb som lärare, vilket hon bestämde sig för att göra. Hon var tvungen att fatta stora beslut och kämpa för allt. Det samma gäller min fru. I fotboll får de inte lika mycket betalt som männen.

Och då har min fru knappt förlorat några matcher alls. Enda gången var 2011 då de blev tvåa i fotbolls-VM. Hon har vunnit två olympiska guldmedaljer och en guldmedalj i VM 2015. Hon är en legendarisk stjärna. Därför gör det ont att se hur kvinnor inte får det erkännande som de förtjänar. Och det här är bara min familj. Det gäller även min syster som spelade med mig. När folk säger att deras talang eller kompetens är annorlunda så vet man att de inte har tittat på matcherna. Kvinnor spelar faktiskt mycket hårdare än män och de är oerhört skickliga. Ni tränar mycket hårdare än de flesta män jag känner, utan sura miner, och er spelstil är intensiv. Det här är något jag märkt genom att iaktta min fru och som jag har lärt mig av min mamma. Hur intensiva och starka de kan vara som spelare. De var alltid tvungna att kämpa och bevisa att de var bra nog.

Jordin: Jag var inte politiskt eller socialt aktiv tidigare. Jag pratade inte mycket om aktuella händelser. Men efter det här året känner jag ett ansvar att göra något åt saken och inte sitta tyst.

Jrue: Jag har sagt det några gånger, men man vänjer sig vid diskrimineringen och när man säger något så känns det som att folk tycker att man överdriver eller att det inte är så allvarligt som det faktiskt är. Att vara svart kan vara skrämmande i alla typer av situationer. Kontakt med poliser, att gå in i affärer, allt möjligt. Man bygger upp en sköld mot det. Men i det här läget är det också mitt ansvar att säga som det är. Även om det brukade kännas obekvämt att göra det förr så måste jag göra det nu. För det handlar inte bara om mig själv utan om så många fler. Det är för alla dem som har gjort det tidigare. För min fyraåriga dotter och min nyfödda son. Det handlar om så många människor.

Jrue: Ärligt talat så hade jag motstridiga känslor när det gällde att gå in i bubblan. Den sociala situationen i vår värld höll på att falla sönder och jag kände att jag inte gjorde tillräckligt. Jag visste inte vad jag skulle göra, jag visste inte hur jag skulle kunna hjälpa till. Jag vet att det hjälper att protestera, men jag ville göra mer. Så jag och min fru satt där i sängen och diskuterade fram och tillbaka. Jag tänkte på vad vi skulle kunna göra och min fru föreslog att vi skulle skänka resten av min lön för att stödja vår kultur och vår community. Och när hon sa det kände jag att det gick upp ett ljus och en börda lyftes från mina axlar. Det var en perfekt idé, för vad man än säger så finns det en enorm ekonomisk skillnad mellan vita och svarta, rika och fattiga. Jag har välsignats med möjligheten att spela under en lång tid och jag har tjänat en hel del pengar. Och jag kan ju inte ta alla pengar med mig. Det finns människor som behöver hjälp. Och jag känner att jag kan bidra ekonomiskt. Utan det här beslutet hade jag inte gått in i bubblan.

Jrue: Jag kände att jag behövde en anledning för att kunna lämna min fru som var i femte månaden för att vistas tre månader i en bubbla. Det kändes som att jag lämnade dem i sticket. Vår värld höll på att rämna och jag behövde något som inte bara motiverade mig utan som också kunde hjälpa människor, vårt folk, som verkligen behövde det vid den här tiden.

Jrue: Delvis kan det handla om att helt enkelt dela sina erfarenheter med andra och att knyta an på det sättet. Det är enormt viktigt. Det känns som det är ett viktigt inslag i sociala medier idag. Oavsett om det gäller sociala orättvisor eller mental hälsa så vet man ibland inte vad en NBA- eller WNBA-spelare kan tänkas gå igenom. Vi är så fokuserade på vår säsong. Men vi är också människor. Vi har svårigheter precis som alla andra. Jag känner att det för oss närmare varandra om vi kan tala öppet och inse att vi ställs inför samma problem.

Jordin: Jag ser hur folk i min generation är väldigt medvetna om vad som händer och vill verka för social rättvisa och jag märker att jag som atlet har samma känsla. Jag är också människa. Jag har känslor och går igenom allt möjligt. Men det är helt fantastiskt att se hur folk stöttar oss och andra atleter. För det handlar inte om oss. Det handlar om framtiden. Vi vill göra allt vi kan för att svarta ska få en bättre framtid.

Jrue: Jag vet att NBA och WNBA har gett spelarna mer kontroll över vad de vill att ligan ska stå för. Det är något jag hoppas fortsätter. Jag tror att vi kommer att fortsätta vara innovativa på det här området. Jag vet att det mer och mer har blivit något av en spelarnas liga. Jag tycker att det är utmärkt att ligan står bakom oss när vi pratar om sociala frågor.

Jordin: Jag tror att det handlar om att helt enkelt fortsätta att använda våra röster och att fortsätta hitta sätt att dela med oss till folk som saknar de resurser som de borde ha. Vi kämpar för något som är större än oss själva och behöver ligans stöd.