Jakten på adrenalin: Leonora Manzano stressade fram i livet tills hon upptäckte löpningen 

Löpning i Mexico City är inget för veklingar. Först och främst har vi höjden: 7 200 fot (ca 2,2 km) över havet. Och som om inte det vore nog har vi också värmen, luftföroreningarna, trafiken och de 22 miljoner invånarna. Därför väljer den lokala löparen Leonora Manzano ibland att lämna stadens stressiga gator och ge sig ut i naturen i någon av de närbelägna nationalparkerna. Hennes favoritplats är Nevado de Toluca, en nationalpark tre timmar utanför Mexico City på en sedan länge inaktiv vulkan. Det var här hon först upptäckte sin passion för löpning. Och hit återvänder hon fortfarande gärna för att springa.

En klar och tidig morgon i parkens grönska följer vi med Leonora på en runda för att fråga henne hur löpningen har påverkat hennes liv i vuxen ålder.

Som 20-åring gick jag på college tack vare ett stipendium som krävde att jag hela tiden fick höga betyg. Stressen hanterade jag genom att festa och dricka för mycket. Den sortens livsstil sliter på kroppen. Första varningstecknet var ett magsår, men det ignorerade jag. Strax därefter råkade jag ut för en oerhört smärtsam typ av ansiktsförlamning. Jag besökte många läkare innan jag till sist hittade akupunktören Juan García. Han talade om för mig att jag måste förändra mitt liv och bad mig följa med hans löparteam ut och springa. Först var jag tveksam, men så en dag efter behandlingen minns jag att jag sa till honom: "Tack, jag är skyldig dig en tjänst." Några dagar senare ringde han och påminde mig om den där tjänsten. Han bad mig följa med honom och löparteamet till Nevado de Toluca nästa dag. Det förändrade mitt liv.

Löpningen har hjälpt mig att värdesätta mina relationer, eftersom jag vet att tiden med familjen är begränsad. Därför försöker jag alltid vara helt och hållet närvarande när vi är tillsammans. När jag umgås med barnen är det inga telefoner, ingen träning, ingenting – jag fokuserar bara på dem. Styrkan och glädjen i att verkligen vara närvarande i nuet är något jag har lärt mig av löpningen. På ett mer personligt plan har det verkligen varit positivt att inte behöva jaga efter den där adrenalinkicken som jag förut fick av fester och alkohol. Nu får jag samma kick på andra sätt, men utan nackdelarna. Och det band jag har skapat till naturen genom träningen är helt ovärderligt.

Jag kan inte säga att jag föredrar det ena eller det andra. Båda är bra och viktiga på sitt sätt. Rent tekniskt utvecklar jag uthållighet och styrka när jag springer i naturen, men samtidigt är det viktigt att veta hur jag ska springa på asfalt eftersom de flesta tävlingarna är i stadsmiljö.

Omgivningarna när jag springer i naturen är fantastiska, men jag minns en gång när jag sprang vid Sierra Gorda i Querétaro, bredvid en flod som sträckte sig genom en klippa. Ljudet som uppstod var helt ofattbart magiskt. Jag kunde bara inte förstå att jag på riktigt kunde höra ekot av floden där jag sprang. Naturen är vacker, men det har också sin charm att sicksacka mellan gatorna och lära känna stadsmiljön. Jag gillar att se gatuförsäljarna packa upp sina varor och senare, när vi springer tillbaka, se dem i full gång med att ta hand om stressade kunder på väg till sina kontor. Det är som att se staden födas på nytt varje morgon.

Det finns dagar då du tänker "Usch, idag orkar jag inte gå upp, men jag har lovat att träffa min vän." När det gäller andra möten kanske du väljer att ställa in, men inte när det gäller ett träningspass. När du har lovat att ses klockan sex på morgonen är det ett heligt löfte, en pakt, viktigare än allt annat. Du kan bara inte bryta det. När du springer tillsammans med någon delar du med dig av dig själv och ditt liv. Det är en speciell känsla att göra det du älskar mest av allt tillsammans med någon annan som känner likadant. Ibland händer det att du berättar mer för dem än du gör för din egen familj.