Shooting Hoops: Möt Paris senaste streetball-filmare

Basket är en global sport, men den får samtidigt en riktigt lokal känsla när den spelas på utomhusplaner i städer runtom i världen. Paris har sin egen spelstil, full av glädje och energi. Det var den här känslan som den 23-åriga filmaren Lamine Conté, även kallad Mister Pvris, beslöt sig för att framhäva då han började dokumentera sporten i sin hemstad. Lamine åkte runt och deltog i spontana matcher över hela Paris. Han filmade som åskådare, men också när han själv spelade. Resultatet blev intima och autentiska ögonblick som fångade Paris unika ljud, energi och spelstil – ett porträtt av sporten på lokal nivå, utan filter.

Lamine lägger upp fötterna på en parkbänk och tar en paus mellan matcherna på Stalingrad-planen i 19:e arrondissementet. Vårt samtal avbryts då och då av spelare och förbipasserande som stannar till och hälsar på honom. Sedan studsar han upp igen, redo för nästa match.

Förr brukade jag bara spela fotboll. Även om de flesta av mina vänner spelade basket när jag gick på mellanstadiet föredrog jag alltid fotboll eftersom jag trodde att basket bara var för långväxta personer och jag fortfarande var väldigt kort i växten. Jag började spela basket först när jag var 14 år, men sedan dess har jag aldrig slutat. Jag började sent och mitt spel utvecklades sent. Jag var också sist med att gå med i ett lag. Det tog mig evigheter att lära mig spelet. Jag var 16 år innan jag hittade en coach som ville satsa på mig. Mohammed, som var före detta basketspelare och lokal mentor, tog mig under sina vingar. Något som inte är lätt med någon som är så pass gammal och otränad. Men han måste ha sett något i mig, i min drive och motivation. Det blev sommaren då allt förändrades för mig. Jag blev tillräckligt bra för att prova på att åka på ett sommarläger och spela basket i AAU i USA.

Jag är mer av en anfallsspelare. Midrange, trepoängare, drive, jag gillar att göra allt. Jag är inte mycket av en försvarsspelare. På planen är jag alltid på offensiven.

Jag ville dokumentera den tävlingsinriktade attityden inom basket i Paris parker. Det hela började med att jag lade upp en video där jag gör en dunkning och sedan kör lite trash-talk medan jag springer tillbaka över planen. Videon blev viral på Twitter och mitt projekt föddes över en natt. Jag är knappast någon specialist på sociala medier, men jag var tvungen att fixa allt på några dagar, från loggan till namnet och redigeringen. För att göra spelet mer spännande ville jag att spelarna skulle ha mikrofon när det var möjligt. Nu är jag ute efter att spela så hårt jag kan, men framför allt vill jag hjälpa till att dokumentera sporten med samma känsla av glädje som jag känner då jag spelar. Jag spelar med mycket energi och det blir mycket trash-talk när jag är åskådare. Om det finns en sak jag lärde mig genom att spela basket i USA så är det att spelet alltid ska vara underhållande.

Här vill jag göra en shoutout till Hamadoune Sidibé som har skapat världens bästa streetbasketturnering. Alla basketspelare i Paris är väldigt stolta över Quai 54. Alla vet att nivån på spelet är otrolig och stämningen är grym. Jag känner organisatörerna och Hamadoune är fantastisk, även om han anser att jag inte har en högerhand. Han är bra på trash-talk. Jag vill spela i den turneringen en dag. Den ger uttryck för sportens anda här i Paris. Det är konstant hög energi, det är kul och åskådarna är helt otroliga.