Tackling Stereotypes: En mexikansk rugbyspelare som går mot strömmen

Tänk dig en rugbyspelare. Förmodligen tänker de flesta inte på en ung kvinna. Men det försöker María Pruijn ändra på. Den 22-åriga fotografen och blivande fysioterapeuten från Mexico City tacklar förlegade synsätt och slår ett slag för jämställdheten. Alla höjda ögonbryn omkring henne gör bara Marías övertygelse starkare: Hon vill visa hela världen att kvinnor, oavsett storlek, kan hitta sin plats i den här sporten.

Vi träffar María på lagets leriga plan efter ett regnigt träningspass. Medan hon packar ihop utrustningen pratar vi om hur sporten har hjälpt henne inse vem hon är och vad hennes roll är här i världen.

De flesta blir väldigt förvånade, men inte alltid på ett negativt sätt, mer i stil med "Oj! Jag visste knappt att den sporten fanns, och definitivt inte för tjejer." Jag har haft tur som har föräldrar som stöttat mig från början. Jag vet andra tjejer som har fått kämpa med det, vars pappor har sagt till dem att rugby är en sport för män.

En sak som jag har lagt märke till är att de flesta förutsätter att min kropp inte är byggd för rugby. De verkar tro att jag ska brytas mitt itu där ute på planen. Men när du börjar spela inser du snabbt att ingen kroppstyp egentligen utgör något hinder mot att spela rugby. Nästan alla kan passa in i en eller annan position om de tränar strategiskt och tillräckligt mycket.

Jag spelar främst som uthalv. I rugby finns det 15 spelare i varje lag: åtta forwards och sju backar. Backarna är de som springer mest, hoppar undan för andra spelare, passar bollen. Forwards är mer fysiska med mycket tacklingar mot andra spelare. Min position fungerar som en sammanbindande länk mellan de två delarna av laget.

Första gången jag kom i kontakt med rugby var när jag var på bio 2009 och såg filmen Invictus [som handlar om vilken betydelse världscupen i rugby hade för Sydafrika efter apartheid]. Det låter kanske som en kliché, men när jag såg allt utspela sig på filmduken tänkte jag "Wow, det där vill jag göra". I filmen fanns det bara manliga spelare, så först tänkte jag att det kanske inte ens fanns rugby för kvinnor. Men flera år senare, när jag började high school, fanns rugby med som tillval och jag anmälde mig. En vän till mig där berättade att hon kände till en coach utanför skolan som ville starta ett rugbylag för tjejer, för att representera Mexico City.

Vi har haft andra tidigare, men just nu är det här vi tränar. Det är lite opraktiskt, för den här planen är egentligen inte avsedd för rugby. Det finns inget gräs och inga skåp för våra väskor och utrustning, men det var den billigaste vi kunde hitta och vi kan träna här varje dag om vi vill. Dessutom är det ett tryggt område och det går lätt att ta sig hit. Eftersom vi är ett tjejlag är det viktigt att vi kan känna oss trygga när vi går härifrån och att vi inte behöver gå så långt i mörkret för att ta oss till tunnelbanan. Och regnet idag, tja … det gäller att se positivt på saken. När vi kommer till en match med gräsplan och fint väder kan vi säga "Det här blir en enkel match!" eftersom omständigheterna när vi tränar är betydligt sämre.

Att upptäcka min egen kapacitet får mig att känna mig stark. Tankarna på att jag kan springa snabbare, att ingen hinner ifatt mig, att ingen kan knuffa omkull mig och att jag kan tacklas, hårt. Insikten om min egen fysiska kapacitet har gett mig bättre självförtroende även i andra delar av livet. Jag har alltid varit smal, men nu kan jag säga "Jag kan tackla vem som helst och ingen kan tackla mig" eller "Jag kan klara av vad som helst och ingenting kan få mig ur balans" – och det känns helt fantastiskt.

Många, främst på grund av att det är en lagsport. Jag tänker alltid "Jag kan bli tusen gånger bättre, men det spelar ingen roll om jag inte samtidigt hjälper mitt lag." Den mentaliteten har jag lärt mig att ha även i övriga livet. Jag vill vara en bra människa för att kunna bidra till världen, inte bara klappa mig själv på axeln för att jag är så bra. Utan laganda i rugby kommer du aldrig någonstans.