Alla behöver komma bort från stan då och då. Den här hösten kände Keith Charles och hans vänner Kari, Amanda, Cam och Michel’lé ett starkt behov av att ge sig ut i naturen. De vandrade från New York City till Adirondackbergen och dokumenterade sin färd med otroliga filmer och foton. Resan bjöd på lärdomar för livet och djupa funderingar. Vi tänkte att vi skulle dela med oss av deras insikter. Naturen tillhör oss alla.

Född i storstaden,
satt jag helst på golvet
i vår alltför trånga lägenhet,
jag uppförde mig väl
och höll mig borta från bråk.
Utflykter i naturen var så sällsynta
att min ovana gjorde mig sorgligt främmande
för självaste moder natur.

Men är inte jag också Naturen?
Hur kan någon påstå att det inte är mitt namn?
Tänk om det vore ditt också?
Så som vi vattnas, blomstrar vi.
Färgen vaknar till liv inom oss som vore vi födda här,
Inte på ett sjukhus där vi hade turen att komma ut ur
moderlivet,
Här på stigen, den kartlagda eller icke-kartlagda,
Och med blicken fäst på de rytmer och drömmar som väntar oss,
Som togs ifrån oss och våra mödrar och deras mödrar och så vidare.

Jag har kommit för att få det jag har rätt till,
Ödmjukt.
Medveten om, fast mitt namn är Naturen,
Att jag inte har vandrat i detta land förut.
Och jag hoppas att landet visar tålamod med mig.
Tålamod när jag sållar bland mina rädslor.
Tålamod när vi lär känna varandr
a. Tålamod med ett nyfiket sinne.

Här är jag redo att andas som aldrig förr
med vad som känns som nya lungor.