Det kunde ha gått annorlunda om vi vetat att det skulle falla över 60 cm blötsnö i februari i Oregons höglänta ökenområde och att det skulle bli så allvarligt att guvernören såg sig tvungen att utlysa ett undantagstillstånd. Men så är det med vildmarken. Den är vild.

Det snöade ymnigt redan när vi gav oss iväg på vår inspirationsresa till Smith Rock. Vi hade bestämt oss för att lämna kontoret, andas frisk luft och njuta av naturen för att skaffa oss inspiration för vår nästa ACG-säsong. Sommaren innan hade skogsbränder härjat i passet som går från Marion Forks, via Black Butte och Sisters, till Smith Rock. Det enda sättet att ta sig dit under februari var att åka över Oregons högsta berg Mount Hood.

Vi lät oss inte skrämmas. Vi var nio personer som samlades på Nikes kyliga parkeringsplats den där morgonen. Vi var sko- och kläddesigner, marknadsföringsfolk, märkesdesigner och säljare som packade in oss i tre bilar och gav oss iväg från Nikes huvudkontor i Beaverton. Vi åkte genom orter som Zigzag och Rhododendron vid foten av Mount Hood. När vi kommit fram till Government Camp började det snöa ordentligt.

Efter att vi sett ett antal långtradare som kört ner i dikena beslöt vi att lyda rådet på skyltarna där det stod "ANVÄND SNÖKEDJOR". På knä vid vägrenen, med bilar susande förbi på den istäckta asfalten, hjälptes vi åt att tolka hur anvisningarna för hur snökedjorna skulle sättas på: "kontrollera diamantformen, dra framåt 4,5 meter, dra åt igen". Vi var nu säkra på att våra snökedjor skulle hållas på plats och ge oss det extra grepp vi behövde för att ta oss igenom bergspasset i snöstorm. Så vi fortsatte vår färd.

Det gick mycket sakta. Eftermiddagen gick mot kväll när vi korsade Deschutes River. Rekommenderad maximal hastighet med snökedjor är 40 km i timmen och den begränsade sikten tvingade oss att köra ännu långsammare. När vår konvoj äntligen kom fram till Smith Rock höll solen på att gå ner bakom molnen i väster.

Smith Rock badar vanligtvis i solljus. Den höglänta öknen i Oregon har över 300 soldagar per år. Så det var en häpnadsväckande syn att se monoliten täckt av flera centimeter snö. Ursprungligen hade vi planerat att göra en behaglig vandring längs en vandringsled med namnet Misery Ridge, som går runt nordvästra sidan av Smith Rock och har en snabb stigning på 220 meter. Den går till en utsiktsplats där man på soliga dagar kan se folk klättra och gå slackline på den berömda klätterklippan Monkey Face. Men alla vandringsleder var stängda på grund av vädret.

Det finns en del som skulle känna sig nedslagna efter att ha kört sju timmar i dåligt väder genom förrädiska bergspass bara för att upptäcka att målet för färden var stängt. Men inte vi. Efter många timmar i bilen var det underbart att bara få kliva ut och andas frisk luft. Det var en overklig stämning där vid foten av Smith Rock. Snön dämpade alla ljud och vi såg en häst trava över vägen genom den knähöga snön som vräkte ner. Den frusna marken verkade självlysande. Vi sprang ut i snön, gjorde snöänglar och hade snöbollskrig tills det nästan var för mörkt att se något. När allt kommer omkring så var målet att uppleva atmosfären vid Smith Rock och lära oss av det vi såg och kände, vad som än hände.

Det skymde hastigt och vi begav oss till vårt hem för natten, en rustik stuga vid stranden av sjön Suttle Lake som ligger mellan Mt. Jefferson och Three Fingered Jack – en vilande vulkan som uppkallats efter en butter malmletare från Oregon-territoriets tidiga dagar. Stugan dök upp i bilarnas strålkastarljus och såg varm och inbjudande ut. Vi körde in på den mer eller mindre tomma parkeringsplatsen medan snön fortsatte att samlas kring bildäcken och bar in våra väskor i hallen.

I Oregons vildmark är mobilmottagningen sporadisk och stugans Wi-Fi hade slagits ut på grund av det enorma snöfallet. Det var trist att inte kunna kontakta våra familjer för att berätta att vi tagit oss välbehållna genom snöstormen, men det var samtidigt en väldigt speciell känsla att vara avskuren från omvärlden. Det är så lätt att distraheras av vad du har framför ögonen, det ständiga scrollande på internet och sociala medier. Det är viktigt att ibland koppla bort från allt det där och istället fokusera på naturen.

Vi var insnöade för kvällen så vi följde den klassiska traditionen för snödagar: att tända en brasa och koppla av. Vi samlades runt baren med varma ångande drycker och delade idéer och observationer från den gångna dagen. Vi jämförde hur vår utrustning hade fungerat både under bilresan och ute i snön. Vi fick nya perspektiv på funktion och diskuterade olika sätt att förbättra ACG för den kommande säsongen. Efter designsnacket drog vi oss tillbaka till stugans vardagsrum där vi hittade en bokhylla fylld med allt från kiosklitteratur till gamla vildmarksguider. Eftersom vi var avskurna från yttervärlden turades vi om att läsa högt för varandra ur slumpvis utvalda böcker från hyllan. För vissa av oss var det här första resan med ACG. Andra hade varit med i många år. Chansen att koppla av, vara närvarande i nuet och ha lite kul tillsammans med designteamet var på många sätt lika viktigt som att diskutera produkter och funktioner. Det skapade gemenskap och sammanhållning inom hela gruppen.

Efter frukost nästa morgon möttes vi alla i vardagsrummet igen för ännu ett inspirationsmöte. Den här gången tog alla fram sina väskor och vi turades om att lägga ut och presentera den utrustning vi tagit med oss på resan. Vi pratade om vilken utrustning vi inte hade kunnat klara oss utan, vilken utrustning vi aldrig hade använt och vi visade utomhusutrustning som vi tyckte var unik. Var och en fick berätta om sin egen syn på vad som var viktigt för att kunna vistas utomhus och vi fick höra synpunkter från allt från erfarna friluftsmänniskor till modemedvetna stadsbor. Den här demonstrationen gjorde att vi började se ett mönster. Vi började utveckla nya idéer och samordna inriktningen för ACG nästa säsong.

När vi körde iväg från parkeringsplatsen fanns det en påtaglig känsla av samhörighet inom gruppen. Vi kände oss alla fyllda med ny energi då vi försiktigt körde tillbaka till Portland längs de snötäckta vägarna. Vi kände oss redo att ta vad vi lärt av varandra och vår tid ute i världen och tillämpa det på ritbordet. Och det är därför design bör göras ute i vildmarken. Man ser sådant man aldrig ser i en studio. Man får tillfälle att känna omgivningen och energin, att förstå utmaningarna och fundera över hur det känns att verkligen uppleva en plats med alla sinnen. Man kan testa teorier, utbyta idéer och bygga vidare på den gemensamma energin hos människorna och platsen.

När vi samverkar med en plats för att skapa något nytt så för vi den platsens talan. Platserna vi har valt som inspiration är vilda – med vildmarkens råa magi. Och när vi för naturens talan för vi planetens talan och planeten för allas talan.