Berget som skapade ACG

År 1978 var K2 redan känt som The Savage Mountain (det grymma berget). Med sina 8 611 meter är det bara 238 meter lägre än Mount Everest, men det har aldrig handlat om höjden. K2 var brantare, mer tekniskt, svårare att bestiga och mycket mindre förlåtande. Luckor i vädret var sällsynta och exponeringen obeveklig. Misstag förvärrades snabbt. Vid 1970-talets slut bar berget på en allvarlig sanning: ungefär var fjärde klättrare som försökte ta sig till toppen kom aldrig tillbaka.

År 1978 hade K2 endast bestigits två gånger. Båda gångerna behövdes extra syre. Ingen var galen nog att bevisa att berget kunde bestigas utan det. Och ändå var det exakt det som var planen.

En amerikansk expedition bestämde sig för att försöka göra något som många vid tillfället ansåg gränsa till det omöjliga: att bestiga en av topparna på K2 utan syre. Under en tid när syre betraktades som obligatoriskt över 8 000 meters höjd var det inte bara modigt att försöka utan – det var helt galet.

Det enda som var tunnare än luften var deras resurser.

För att finansiera expeditionen kontaktade expeditionsledaren Jim Whittaker och hans fru Dianne Roberts, som också råkade vara en skicklig fotojournalist, alla de kunde komma på. De ringde upp olika varumärken på vinst och förlust. Roberts avgav ett enkelt löfte – bevis. I utbyte mot resurser skulle sponsorns produkter fotograferas på berget.

Nike var fortfarande ett ungt företag vid den här tiden – under tillväxt, men långt ifrån ekonomiskt stabilt. De kunde inte bidra med så mycket pengar, men istället kunde de bidra med övertygelse, och produkter. De utrustade samtliga medlemmar i expeditionen – inklusive klättrarna John Roskelley och Rick Ridgeway – med sina senaste tävlingslöparskor: Nike LDV. Just då var det ingen som trodde att de här skorna skulle bli en milstolpe i bergsklättringens historia, än mindre innebära ett nytt sätt att skapa innovation för terrängen.

Toppen kom senare, först gällde det att ens nå K2.

Vägen till baslägret gick över 209 km av oländig terräng – grusvägar, glaciärövergångar, stora steniga områden och långa sträckor utan någon stig alls. Det var inte någon uppvärmning. Det var en alldeles egen prövning som krävde envishet, uthållighet och en känsla för naturen, långt innan klättringen började.

Tack vare Nike hade de som gav sig ut 1978 något helt annat med sig i packningen. De struntade i tunga läderkängor, banade sin egen väg och fullgjorde sin expedition i LDV-skorna.

LDV (Long Distance Vector) designades ursprungligen för löpning och var en utveckling av den våfflade yttersula som Bill Bowerman skapade för Nike och som lanserades med Waffle Trainer för första gången 1974. Men innovationen gick längre än så. LDV:s raka läst som först tagits fram för att med hjälp av ökad stabilitet och kontrollerade rörelser vara ett skydd för löpare, visade sig vara den perfekta plattformen för atleter som skulle ta sig igenom världens tuffaste terräng.

Tack vare Nike hade de som gav sig ut 1978 något helt annat med sig i packningen. Många i teamet struntade i tunga läderkängor, banade sin egen väg och fullgjorde sin expedition i LDV-skor.

LDV (Long Distance Vector) designades ursprungligen för löpning och var en utveckling av den våfflade yttersula som Bill Bowerman skapade för Nike och som lanserades med Waffle Trainer för första gången 1974. Men innovationen gick längre än så. LDV:s raka läst som först tagits fram för att med hjälp av ökad stabilitet och kontrollerade rörelser vara ett skydd för löpare, visade sig vara den perfekta plattformen för atleter som skulle ta sig igenom världens tuffaste terräng.

Vid ankomsten till K2 blev LDV:s fördelar påtagliga. På den tiden hade de flesta klättrare det som Nike Running-historikern Rick Lower beskriver som "tegelstenar på fötterna" – tunga kängor med stela yttersulor, nästan ingen mellansula och i princip ingen eftergift. LDV innebar en radikal förändring. Den vägde nästan bara hälften så mycket som traditionella vandringskängor och hade ett likvärdigt, om inte bättre, grepp samtidigt som den rejält minskade den energi som krävdes för varje steg. Med utgångspunkt i Bowermans övertygelse om att vikten ökar med sträckan innebar LDV:s lätta
konstruktion mindre arbete, färre brända kalorier och större effektivitet över många kilometer. Den våfflade yttersulan gav en ny följsamhet och ett steg som vandrare helt enkelt inte var vana vid. Med LDV kunde K2-bestigarna röra sig mer effektivt över kuperad terräng, hoppa över stenar och grenar utan den trötthet som ackumulerades gram för gram i traditionella kängor.

"Det var därför vi hade dem på oss både upp och ner", sa Rick Ridgeway senare.

"De var helt enkelt mer flexibla och bekvämare. Du kunde hoppa mellan klipporna. De andades bättre. I mitt tycke var de funktionellt överlägsna den stelare, traditionella vandringskängan."

När teamet nådde baslägret var deras LDV-skor illa medfarna. Men klättrarna hade med sig något som var ännu mer värdefullt – pigga ben för det som skulle komma.  Därefter följde nästan tio veckor av överlevnad.

Teamet hölls tillbaka av stormar. Laviner ritade om färdvägarna. Både trötthet och spänning steg i takt med höjden över havet.

Det enda som höll ihop planen var teamets inställning. Vissa bar extra tungt och några offrade sina egna möjligheter så att andra kunde ta åt sig äran. Framgången berodde inte på individens styrka utan på teamets gemensamma engagemang.

Efter 68 dagar på berget och fem dagar i dödens zon utan extra syre var det Jim Wickwire och Louis Reichardt som nådde toppen först. Nästa dag var det Roskelley och Ridgeway som stod på toppen av The Savage Mountain – de första någonsin att klara det utan extra syre.

Och anmärkningsvärt nog, till stor del tack vare osjälviskt lagarbete, överlevde alla expeditionens medlemmar.

Vid ankomsten till K2 blev LDV:s fördelar påtagliga. På den tiden hade de flesta klättrare det som Nike Running-historikern Rick Lower beskriver som "tegelstenar på fötterna" – tunga kängor med stela yttersulor, nästan ingen mellansula och i princip ingen eftergift. LDV innebar en radikal förändring. Den vägde nästan hälften av traditionella vandringskängor och hade likvärdigt, om inte bättre, grepp samtidigt som den rejält minskade den energi som krävdes för varje steg. Med utgångspunkt i Bowermans övertygelse om att vikten ökar med sträckan innebar LDV:s lätta konstruktion mindre arbete, färre brända kalorier och större effektivitet över många kilometer. Den våfflade yttersulan gav en ny följsamhet och steg som vandrare helt enkelt inte var vana vid. Med LDV kunde K2-bestigarna röra sig mer effektivt över kuperad terräng, hoppa över stenar och grenar utan den trötthet som ackumulerades gram för gram i traditionella kängor.

"Det var därför vi hade dem på oss både upp och ner", sa Rick Ridgeway senare.

"De var helt enkelt mer flexibla och bekvämare. Du kunde hoppa mellan klipporna. De andades bättre. I mitt tycke var de funktionellt överlägsna den stelare, traditionella vandringskängan."

När teamet nådde baslägret var deras LDV-skor illa medfarna. Men klättrarna hade med sig något som var ännu mer värdefullt – pigga ben för det som skulle komma.  Därefter följde nästan tio veckor av överlevnad.

Teamet hölls tillbaka av stormar. Laviner ritade om färdvägarna. Både trötthet och spänning steg i takt med höjden över havet.

Efter flera veckor på hög höjd gick Roskelley och Ridgeway ner och drog återigen på sig sina LDV-skor. Skorna var helt utslitna och satt ihop med tejp och lim, men de höll hela vägen tillbaka ner för berget.

Det var under den utmattande vandringen – slutkörda, upprymda men vid liv – som samtalet började.

Tänk om det fanns en sko för precis den här miljön? Tillräckligt lätt för långa ankomstvägar. Tillräckligt flexibel för oförutsägbar terräng. Tillräckligt ventilerande för att klara stora ansträngningar över långa sträckor. Skapade inte bara för toppen utan även för alla utmaningar naturen erbjuder på vägen dit.

Det enda som höll ihop planen var teamets inställning. Vissa bar extra tungt och några offrade sina egna möjligheter så att andra kunde ta åt sig äran. Framgången berodde inte på individens styrka utan på teamets gemensamma engagemang.

Efter 68 dagar på berget och fem dagar i dödens zon utan extra syre var det Jim Wickwire och Louis Reichardt som nådde toppen först. Nästa dag var det Roskelley och Ridgeway som stod på toppen av The Savage Mountain – de första någonsin att klara det utan extra syre.

Och anmärkningsvärt nog, till stor del tack vare osjälviskt lagarbete, överlevde alla expeditionens medlemmar.

När de kom hem igen skickade Roskelley och Ridgeway tillbaka de förstörda LDV-skorna till Nike, tillsammans med detaljerade förslag på hur skon skulle kunna anpassas för att bli en riktig vandringssko.

Den här feedbacken som kom direkt från fältet, från verkligt användande, genererade konkreta insikter om funktion. Det som började som några atleters anpassning av en löparsko i vildmarken blev början till ett helt nytt sätt att tänka på funktion i terrängen, vilket till slut ledde fram till All Conditions Gear. Konstruktion med låg vikt. Material som andas. Flexibilitet framför stelhet. Dämpande design som räcker längre.

LDV-skorna besteg aldrig K2. Det var heller aldrig meningen att de skulle göra det.

Men de gjorde det möjligt att komma fram redo. Att ta sig därifrån levande. Att föreställa sig en bättre produkt för de som var galna nog att ta sig an moder natur med full kraft.

En slumpmässig donation. Marknadens bästa löparsko. Ett berg som kräver
allt. Det här var ögonblicket då Nike mötte vildmarken – inte som varumärke utan som testområde. Och det är därför som LDV:s historia fortfarande är viktig, nästan femtio år senare.

Ju galnare en atlet är desto mer sannolikt är det att hen lämnar ett arv efter sig.
K2 fanns där innan ACG.
Hade 1978 års amerikanska expedition klarat sig till toppen utan LDV?

Det får vi nog aldrig veta.