....
Nike Football
In Crystal Dunn's Own Words

Med Crystal Dunns egna ord: "Jag gör det för henne"

"Under mästerskapen 2015 hade jag en rutin. Jag tog på mig min USA-keps, drog ner skärmen över ansiktet och gick till närmaste fotbollsbar. Där såg jag när mina vänner, lagkamrater och idoler vann den stora fotbollsturneringen. Med en keps som täckte större delen av mitt ansikte så ingen skulle känna igen mig ‒ Crystal Dunn, den sista som inte kom med i USA:s segrande damlag 2015 ‒ fick jag uppleva en av vårt lands största idrottstriumfer.

Men allt jag egentligen ville var att vara en del av den truppen. Att hjälpa mitt lag. Representera mitt land. Det som gjorde det så jobbigt att få det där samtalet 2015, när jag fick veta att jag inte kom med i laget, var att det kändes som om jag förlorat det jag älskade mest med att ta på mig USA:s matchställ: att känna att jag representerar mitt land.

In Crystal Dunn's Own Words

Jag gick i high school på Rockville Center i Long Island. Det är en liten fotbollsfanatisk stad som mina föräldrar flyttade till från Queens innan min bror och jag föddes. Jag kommer ihåg när jag spelade för skollaget och gick genom korridorerna på fredagarna med min matchtröja på mig och folk kom fram till mig för att säga "Vi kommer vara på matchen ikväll, Crystal. Det ska bli så kul!" Jag brydde mig inte om priserna. Jag ville att publiken på läktarna ‒ mina klasskompisar ‒ skulle bli stolta över oss. Det är en känsla som jag aldrig vill ska försvinna. Jag såg den hos de andra spelarna också.


Min första idol var Serena Williams. Tveklöst.

När jag ser på Serena, ser jag en mörkhyad tjej som slår nya rekord i en sport som domineras av vita. Och när jag ser henne är det svårt att inte tänka att hon på ett sätt spelar för mig också, eller hur? Även om hon självklart inte gör det ‒ vi har aldrig träffats. Men det är vad stora idrottare gör. De får dig att känna en koppling. De representerar dig.

In Crystal Dunn's Own Words

Jag sa ju innan att jag brukade ha på mig en keps när jag gick till baren, så att ingen skulle känna igen mig? Det är sant, men egentligen skulle ingen känna igen mig ändå. Jag bara gillade kepsen. Men förra året, på ett flyg, la någon faktiskt märke till mig. Och det förändrade mitt liv. Jag såg en liten tjej, kanske tolv eller tretton år. Våra ögon möttes för ett kort ögonblick. Några minuter senare knackade någon mig på axeln. "Hej Crystal." Jag sa "Åh, hej på dig." Och sedan berättade hon allt. Hon berättade att hon var ett stort fan av mig. Om hur mycket hon älskade att kolla på damfotboll och speciellt USA:s damlandslag. Hon skulle flyga tillbaka till Kenya med sin familj. Jag frågade om hon ville ta en bild, hon svarade ja. Vi tog en selfie och hon gick tillbaka till sin plats.

In Crystal Dunn's Own Words

Några minuter senare kom ännu en knackning. "Hej Crystal. Förlåt. Jag gick hela vägen hit men glömde att ge dig lappen jag skrev. Fast du får inte öppna den förrän jag gått tillbaka till min plats. Lova, okej?" Jag öppnade lappen. Det stod om hur mycket jag inspirerade henne, eftersom det inte fanns så många tjejer som såg ut som jag, som hon, som spelade fotboll på tv. Det tog knäcken på mig. Det tog mig lång tid att inse att när jag gick i high school, var jag den enda mörkhyade tjejen som spelade fotboll i en stad med 10 000 invånare. Och hur konstigt det hade varit för mig.

Nu satt en liten kenyansk tjej ett par rader bakom mig som sa att det jag gör spelar roll för henne. Och det spelar roll för mig.

När jag tar på mig USA:s matchställ, gör jag det för min familj och mitt land. Men nu förstår jag att jag också gör det för varenda amerikansk tjej där ute som vill se någon som ser ut som dem ‒ och som har en historia som liknar deras ‒ när de kollar på sitt damlandslag. Jag gör det för tjejerna som vill slå på tv:n och se en del av sig själva. Och nu i sommar? Då kommer jag vara på tv."

In Crystal Dunn's Own Words

Dela vår dröm

Dela Crystals och hela det amerikanska damlandslagets dröm i sommar i de senaste supporterprodukterna.