....
Nike Football
“I’m Addicted To Winning”

Med Carli Lloyds egna ord: "Jag är segerberoende"

"Jag hade en dröm. Och jag hade den innan jag visste vad den betydde – jag ville spela för mitt land.

Jag kämpade mig till en plats i U21-landslaget och i seniorlaget. Jag cementerade min plats i startelvan. Sedan blev jag tillfrågad om jag ville spela när hela världen såg på 2007 och under OS 2008 – jag gjorde till och med segermålet i finalen. Tog hem guldet. Fick en segerparad när vi kom hem, fick åka där bak på en brandbil. Fick rubriken "GULDTJEJEN!" i lokaltidningen. Jag nådde till och med ögonblicket när segern hade sjunkit in och jag nästan hade börjat slappna av.

Men sedan hände något som jag aldrig kommer att glömma. Det var några dagar efter paraden, när jag var i källaren och skulle påbörja ett träningspass. Då fick jag syn på något som min coach, James Galanis, hade skrivit på den svarta tavlan bredvid löpbandet. Det stod: OS ÄR GLÖMT.

“I’m Addicted To Winning”

Om du tror att det är någon motiverande kliché så förstår du inte vår värld.

Du förstår inte min berättelse. Ungefär ett år senare, så lyser namnet på landslagstränaren upp på min mobil. Jag förväntade mig goda nyheter, men hon ringde för att tala om att hon inte tänkte förnya mitt kontrakt med landslaget. Hon sa att jag var tvungen att bli bättre. Att jag måste bevisa att jag höll måttet. Jag grät. Alla framsteg. Allt arbete. Och ... jag var slut? Jag ringde direkt till James och berättade vad som hade hänt. Han sa "Okej, nu måste vi jobba tio gånger hårdare. Du måste hugga i och bevisa att du inte tänker ge upp." Så vi jobbade tio gånger hårdare.

Vi började träna två gånger per dag. Det var första gången jag gjort det och det var TUFFT. Jag tränade teknik på morgonen och gick sedan hem och vilade. På kvällen var det dags för fyspasset. Jag fortsatte så i flera veckor innan jag åkte till träningslägret. På nästa träningsläger minns jag att tränaren var nöjd och glad. Tre dagar in på lägret sa hon att jag såg ut att vara vältränad och motiverad och att mitt kontrakt för året var säkrat. Det är därför jag berättar min historia. Folk ser mitt hat trick i turneringen 2015, men de ser inte alla uppoffringar, mitt kämpande och det hårda arbete som har krävts för att komma dit.

“I’m Addicted To Winning”
“I’m Addicted To Winning”

Jag minns morgonen för finalen 2015, när vi åkte med bussen till matchen. Det fanns fler amerikanska supportrar än jag hade sett i hela mitt liv. När vi klev ut på planen fanns det ingen rädsla, inga nerver, inga tveksamheter. Jag ville ha bollen. Jag var redo. När Megan Rapinoe gjorde inlägget skedde allt nästan omedvetet. Jag hade gjort det hundratals gånger när ingen tittade. Jag slog till bollen med utsidan av foten. Den gick in i nätet. Ett noll i finalen. Två minuter senare ... vad kan säga? En försvarare gör en felpassning och jag får in en träff. Två noll i finalen.

Och sedan ... chippen. Vet du hur jag tänkte? Jag hade samma känsla som när man är liten och går ut på planen precis när tränaren har rullat ut alla bollar inför träningen. Och man får syn på en på mittfältet och man tänker "äh, jag skjuter ett långskott". Jag fick bollen på vår planhalva, slog den framför mig några gånger, kikade upp för att se var målvakten var och tänkte "äh, jag skjuter ett långskott". Jag satte den. Det bara råkade vara finalen och hela världen såg på. Det var fyra år sedan. Nu är jag tillbaka, igen, med en ny kamp framför mig.
Och helt ärligt, så vill jag ha det så.


MÄSTERSKAPET ÄR GLÖMT."

“I’m Addicted To Winning”

Dela vår dröm

Dela Carlis och hela det amerikanska damlandslagets dröm i sommar i de senaste supporterprodukterna.