Det känns nästan som att träda in i en annan dimension – Varför är det så?

Jag tror att det beror på att dans är energi, en urkraft. Dans är själva livet!

Det går utmärkt att lära ut en rytmisk sekvens som ska utföras till musik, men går det att lära någon att bara släppa loss? Går det att lära någon att röra sig på ett sätt som är i harmoni med själen?

Själva färdigheten dans går att lära ut, men alla människor har en inre koppling till rytmiska rörelser. I kombination med musik får dansen oss att bli glada, le och må bra.

Tänk bara på hur ett litet barn som nyss lärt sig stå upp studsar upp och ned till ljudet av medryckande musik. Vem lärde dem det? Och en ännu bättre fråga: när tvingades vi lära vi oss att sluta uttrycka våra känslor på det sättet?

Det jag menar är att dans är så mycket mer än att bara räkna 5, 6, 7, 8. Energin som rör sig genom kroppen gör dig närvarande i nuet och tvingar dig att andas djupt. Genom att fylla lungorna med luft får du en spontan påminnelse om att du lever. Det är ett sätt att hitta fokus, centrera din uppmärksamhet, aktivera hela kroppen och känna dig fri – som en port till friheten.

Dans är en av de få sporter som du kan utöva på egna villkor – det behövs ingen regelbok, om du inte vill. Oavsett erfarenhet, storlek, bakgrund eller status handlar det om en balans mellan kreativitet, kontakt och uttryck.

Tack för att du älskade mig när jag inte älskade mig själv.

För att du bar mig när jag inte orkade.

För att du vägledde mig när jag kände mig vilse.

Tack för att du tog emot mig när jag kände mig utanför.

För att du gav mig trygghet när jag kände mig osäker.

Och för att du upplyste mig när jag tvivlade på mig själv.

Du påminde mig inte bara om min egen styrka utan lät mig också dela med mig av gåvan till andra.

Du utmanade mig att skapa förändring och gav mig styrkan att våga satsa på The Curve Catwalk.

Du förbättrade mitt liv helt enkelt.

Förlåt för att jag övergav dig när jag förlorade självkänslan för att min kropp utvecklades så att jag inte kände igen mig själv.

Jag var bara rädd och ägnade alldeles för många år åt att vänta på att någon skulle ge mig en plats vid bordet.

Jag förstod inte att jag hade kraften att bygga ett eget bord,

där jag kunde skapa ett systerskap och stärka andra kvinnor,

särskilt kvinnor som liknar mig.

Tack för att du berörde mig och lät mig hitta hem till dig igen.

Jag hoppas att du hjälper andra på samma sätt som du har hjälpt mig.