Ancestral Grounds: Så hyllar den här cricketspelaren från New York sitt karibiska ursprung

Derick Narine har varit cricketfanatiker ända sedan han var stor nog att hålla i ett slagträ. Han spelade för sitt land Guyana redan som tonåring. Han flyttade till New York för att börja i gymnasiet och tog där cricketlaget till första mästerskapsvinsten. Men Dericks förhållande till sporten handlar om mer än att bara vinna priser. Cricket är något som hans familj alltid sysslat med. Varje gång han gör sig beredd med slagträet känner han samhörighet med en lång rad förfäder som i generationer har utövat sporten.

Vi träffar Derick på Baisley Pond Parks cricketplan i Jamaica, Queens. Han berättar om de kulturella skillnaderna mellan cricket i New York och i Guyana och om hur sporten mot alla odds lyckas föra människor samman.

Mina förfäder fördes från Indien till Guyana som slavar för att arbeta på sockerodlingar. Cricketen har sitt ursprung i Indien (och England), så om du kommer från något av de här länderna är du tvungen att kunna spela eller åtminstone känna till sporten. När mina förfäder kom till Guyana fördes cricketen vidare från generation till generation. Så fort du är stor nog att hålla i ett slagträ är det någon som tar dig till parken och lär dig att spela. Du börjar med att spela för din by. Sedan blir du utvald att spela för hela distriktet. Jag spelade och blev utvald att spela för hela landet. Jag spelade för Guyana när jag var 16 år gammal.

Det var spännande. Allt jag hade sett på TV, på film och så. Men när jag kom dit visade det sig att allt var helt annorlunda. Speciellt att bo i Queens. Jag trodde vi skulle ha ett hus, en fin trädgård och massor av saker, men alla bodde så tätt. Det var inte alls som jag föreställt mig.

Jag förväntade mig inte att kunna spela cricket eftersom jag aldrig hört talas om att det spelades i USA. Jag gick på John Adams High School och där fanns en kille som hade varit min granne i Guyana. Han berättade att skolan hade ett cricketlag. Jag gick till uttagningen och coachen gjorde mig till lagkapten. Vi spelade och vann mästerskapet. Det var första gången någonsin som John Adams vann mästerskapet.

Det beror på vem du spelar mot. Indier säger inte mycket när du spelar mot dem och även om de skulle göra det ... mina förfäder kom från Indien, men jag talar inte språket så jag skulle ändå inte förstå vad de säger. När du spelar mot jamaicaner svär de. De säger en massa saker åt dig, men de måste göra det så att domaren inte hör eftersom det kan leda till straff. Vi tar inte åt oss eftersom vi kan säga samma sak tillbaka. Men ibland kan det vara tufft om du har en försvarsroll och bara vill blockera bollen så att din partner kan slå.

Vi spelar överallt. Planerna i Kissena (i Flushing, Queens) är värst. Det finns en massa hål i marken precis bakom stället där du slår. Och det finns en stor damm, så om wicket keepern missar bollen hamnar den i vattnet. Sedan måste du försöka fiska upp den med en pinne. Och bollen blir våt och sväller.

Efter matchen kommer motståndarlaget över och gratulerar dig. De säger: "Du är en bra spelare. Har du Facebook eller Instagram? Vi måste prata, kan du ge mig tips om det här och det där ..." När det är stora matcher kommer alla för att visa sitt stöd. Cricket för många människor samman. Folk fortsätter att samlas och spela cricket mot alla odds.