Dansarna som är förenade i kropp och själ

Det är dansen som förenar Fatou, Mette och Elise. När de dansar tillsammans uttrycker de sig själva som ett kollektiv och kombinerar även sina energier.

"När du dansar ser du något som talar till dig", säger Elise Pinel, 23. "Inga ord krävs. Det behöver inte beskrivas. Jag tror att det är därför som dans för samman så många människor. Det är en känsla, inte en talad dialog."

Alla tre upplevde den här känslan vid en tidig ålder när de först började dansa. Till slut flyttade Elise från norra England, Mette Linturi, 25, från Finland och Fatou Bah, 24, från Sverige, till London för att satsa på en karriär som dansare. Sedan dess har de samarbetat med kända märken och artister, varit med i kampanjer, musikvideor, liveframträdanden och konsertturnéer. Kvinnorna träffades på uttagningar och auditions och blev snabbt vänner, och började även bo tillsammans efter ett tag.

"Vår vänskap grundar sig i att vi vill att det ska gå bra för varandra", säger Elise. "Under karantänen insåg vi verkligen att vi kommer överens som människor, inte bara som artister."

Kvinnorna berättar att de lyckades hålla sig kreativa under karantänen även om studior och danslokaler var stängda – precis som många andra människor där både professionella och amatörer använde sig av sociala medier för att dela och skapa dansrutiner.

Men det viktigaste av allt är kanske hur dansen har fördjupat relationen till deras egna kroppar, i synnerhet som kvinnor. Här förklarar de hur dansen kan göra dig starkare och hur det förstärks ännu mer i en grupp.

Dans kan vara ett väldigt kraftfullt och personligt sätt att uttrycka sig på. Kommer ni ihåg era respektive första minnen av dansen, hur det kändes och vad som fick er att satsa på det som karriär?

Fatou: Jag började dansa för att jag tyckte att det var väldigt svårt att uttrycka mina åsikter eller vad jag ville säga. Så för mig har det alltid varit lättare att uttrycka mig när jag hör en låt eller musik som talar till mig.

Mette: Det har varit en resa att försöka hitta min grej och det som passar mig bäst. Jag trodde aldrig att det skulle bli det som det blev till slut. Det ledde mig till att resa utomlands, få lite perspektiv: förstå min kvinnlighet, vem jag är som kvinna och hur jag vill vara.

Elise: Min mamma berättar alltid hur hon brukade sätta mig mitt på golvet när hon var trött på mig. Jag satt bara och tittade på musikvideor och försökte härma dem. Jag vet att Fatou är likadan. Hon ler för att hon vet att det stämmer. Min familjs kultur spelade också en roll. Min familj är från Västindien och dans är nästan ett kärleksspråk. De älskar att sätta på en skiva och dansa. Mitt första minne var nog bara att dansa och vara med familjen och jag fortsatte dansa tills jag till slut tänkte: "Oj, det här kan vara en karriär."

Kan ni berätta lite om hur det är att dansa själv och att dansa som ett kollektiv eller i en grupp?

Mette: Vi är bra som individer, men den riktiga kraften visar sig när vi är tillsammans. Det är ganska tråkigt att vara själv. Det är ganska tomt. Vem har man som bollplank? Hur gör man framsteg? Hur blir man inspirerad? Det är en riktig gåva att ha de här tjejerna som hela tiden visar dig nya möjligheter och ger dig ett annat perspektiv.

Elise: Jag tror att vi alla förstår hur krävande det är och hur mycket energi som går åt. Det kan vara väldigt individuellt, men det känns definitivt som att vi alla går igenom det, på ett eller annat sätt, eftersom kroppen måste arbeta. Du måste arbeta. Ditt inre och yttre jag måste alltid vara närvarande.

Fatou: Vi ger också varandra energi, så det har varit annorlunda att ta lektioner eller träna själv eller bara med en till person jämfört med flera personer. Man känner helt enkelt hur mycket alla gillar att träna och dansa.

På vilket sätt har det ändrats under de senaste månaderna utan den fysiska kontakten som ni vanligtvis har när ni rör på er och dansar?

Mette: Jag har verkligen haft tur eftersom mina rumskamrater har varit här. Jag har dansat med människor. Så jag kan inte tänka mig hur svårt det har varit för vissa, men jag vet att det har varit tufft för många. De kan inte uttrycka sig själva. Det är någons liv. De tränar och går på danslektioner. Det är vad de gör. Och helt plötsligt rycks det ifrån dig. Det är nog förödande för själen. Det är inte roligt att dansa själv särskilt länge.

Elise: Du känner inte energin från tränaren eller personen som visar stegen. Ibland kan tränare inte rätta dig för mindre saker eftersom de inte ser dig. Det är mer ensidigt. Jag gillar att vara i ett rum fullt av människor. Jag gillar att se mig omkring och få inspiration. Det är jättebra att jag kan dansa med mina två rumskamrater, men jag saknar verkligen att dansa i en grupp på typ 30, 40 personer och träna tillsammans. Att svettas. De flesta av oss får inte riktigt till det eftersom det är svårt. Vi tränar verkligen på riktigt och jag saknar det.

Men samtidigt känns det som att det formas en community online kring dansen, särskilt i nuläget. På vilket sätt tycker ni att det för människor samman och hur hjälper det dem att uttrycka sig och frigöra stress, oavsett om de är professionella dansare eller inte?

Fatou: Jag tror att allt kretsar kring visuella hjälpmedel som sociala medier, till exempel TikTok och Instagram. På så sätt kan du marknadsföra dig själv som dansare i det här läget och få jobb och göra dig ett namn, och helt enkelt vara din egen produkt.

Mette: När det blev lockdown fanns det inget annat sätt för företag och märken att fortsätta med det de gör. Hela situationen förändrades. Det gick inte att gå till studion eller någon annanstans. Allt sker via mobiltelefoner och videor som man filmar och sedan sammanställer. Man försöker få utlopp för sin kreativitet på det sättet.

Elise: Tack vare sociala medier blir fler människor involverade, även de som inte är dansare. Ett bredare spektrum av människor får ta del av det och det ger oss också fler möjligheter. Fler jobb. Men jag tror verkligen att fler människor som inte är dansare dansar nu, de vill röra på sig och komma igång. Några av mina vänner från min hemstad som inte är dansare har sagt: "Lär mig den här dansen, jag vill göra den". De tycker att det är en uttrycksform.

Dans verkar dock inte bara vara något man visar utåt, utan det är även djupt personligt. Hur tycker ni att dans gör er starkare som kvinnor och stärker er relation till er egen kropp?

Mette: För det första tycker jag att det är fantastiskt att vara kvinna. Att förstå innebörden av feminin styrka och se den hos andra och förstå att du kan ha och skapa den själv. Jag tycker att det är en spännande resa jag har framför mig.

Elise: Det är jättebra!

Mette: Och när du dansar är det din kropp och dina rörelser. Du är konstnären. Du är skaparen. Du är den tomma duken. Jag skapar vad jag vill och det kan vara så upplyftande. Jag kan skapa en dansrutin eller en stil och göra den med en feminin touch. Det får åtminstone mig att känna mig väldigt mäktig. Det känns som att jag har något väldigt personligt. Det är något som ingen kan ta ifrån mig. Det får mig att må bra.

Fatou: Det har verkligen hjälpt mig att hitta sexigheten och kvinnligheten inom mig. Jag var en riktig pojkflicka och kände mig blottad och ville gömma mig, särskilt när jag dansade. Jag minns att jag blev nervös varje gång någon sa att vi skulle dansa en långsam och sexig dans. Men med tiden när man vänjer sig förstår man hur kraftfullt det är och hur stor del av dig själv som det är.

Ibland är du för si eller för så, men när jag dansar och om jag vill vara väldigt sexig kan jag vara hur jag vill. Ingen kan säga att det är rätt eller fel. Om jag vill forma min kropp på ett sätt som enligt mig är väldigt feminint kommer du se det på ditt sätt när allt kommer omkring, men för mig känns det bra inifrån och ut.

Elise: Inifrån och ut.

Mette: Inifrån och ut.