Performance Art: Så utvecklar en fotbollsspelare från Mexico City sina skills

Det finns inga fel sätt att upptäcka en sport. Alan Landeros, en 20-årig student i Mexico City, upptäckte streetfotboll när han surfade på nätet. Spelarnas uppfinningsrikedom gjorde starkt intryck på honom. Jämfört med vanlig fotboll spelas streetfotboll på ett mindre plan och spelarna gör fler mål. Det handlar om noggrann kontroll, individuell skicklighet och snabba reaktioner. Spelare som Alan tillbringar timmar med att utveckla en radda tricks som sedan sätts ihop till en uppvisning där man tävlar mot andra spelare. För Alan är streetfotboll inte så mycket en sport som ett medel för personligt uttryck.

Vi träffar honom på hans hemmaplan vid Axomiatla Park där han finslipar sin imponerande repertoar. Under en kort paus berättar Alan om den lokala streetfotbollsgemenskapen och hur sporten hjälper honom att kanalisera sin kreativitet.

När jag var yngre lekte jag i kvarteret med grannbarnen, tafatt eller kurragömma. När jag blev för gammal för sånt, stannade jag oftast hemma och kollade på videoklipp på nätet. Det var så jag upptäckte streetfotboll när jag var 16 år. Ingen jag kände var tillräckligt intresserad av streetfotboll för att vilja lära sig det med mig, men det gjorde inget. Det är en sport man kan utöva på egen hand, åtminstone i fråga om tricks och kombon. Jag härmade det jag såg på nätet, de trick och övergångar som berömda spelare gjorde i sina kombinationer, tills jag kunde utveckla en egen stil.

Varje streetfotbollsspelare har en egen stil. Vi är alla vänner, men visst finns det rivalitet mellan oss när vi tränar tillsammans eller tävlar mot varandra. När jag första började med streetfotboll var jag helt ensam och var rädd att jag inte skulle bli välkommen i gemenskapen. Jag var ett fan av de lokala streetspelarna innan jag träffade dem. Det är jag fortfarande. Nu ingår jag i ett större team och har också bildat mitt eget team tillsammans med en vän.

Det är ett ganska lugnt område. Det är tryggt att promenera hit och hem och det känns inte farligt att vara ute här. Den här delen av staden ligger mycket högre upp än resten av Mexico City, så det är lite kallare här. Man får gå i en uppförsbacken för att ta sig hit, men det ser jag bara som en del av träningen.

Streetfotboll har lett till att jag utforskar min kreativitet mer. När jag till exempel sätter ihop kombinationer, flödar jag från trick till trick, vilket säger något om min personlighet. Eller så tar jag ett trick jag kan utan och innan och försöker ta fram nya variationer för att skapa något helt nytt. Det visar att jag är en icke-konformist – att jag håller inte fast vid den första idén som dyker upp.

Jag brukade vara mycket blyg och i början var det pinsamt att öva i en park eller på en offentlig plats där andra kunde stanna upp och titta på mig. Det gjorde mig nervös. Så känner jag inte längre. Nuförtiden övar jag varje dag i två till tre timmar, var som helst. Ibland filmar jag mina kombos nere i stadens historiska centrum, exempelvis vid Revolutionsmonumentet, där det alltid är mycket folk. Om det samlas en publik, använder jag det i mina filmer.

Nya idéer kan dyka upp när som helst, till och med när jag kollar på mina gamla videoklipp. Jag föredrar att vänta och testa tricket under träningen. Jag har råkat ut för olyckor när jag har testa något utan att ha tänkt ut det ordentligt. En gång skadade jag knäet så illa att jag inte kunde träna på fyra månader. När jag hade läkt, vågade jag inte längre pröva nya saker av rädsla för att skada mig igen. Det var ännu värre. Jag slutade utvecklas och började tappa motivationen. Nu försöker jag tänka igenom tricket så mycket som möjligt, men i slutändan tar jag ändå risken. Om jag ramlar, nåja. Jag vill inte stagnera.