Ask the Coach: "Hur gör jag när jag inte får vara en del av laget?"

Hej Coach!

Jag är med i ett basebollag, men jag känner mig inte som en riktig del av laget. Jag är den enda asiatiska spelaren och mina vita lagkamrater verkar inte se mig annat än när jag får in en riktig fullträff på planen. Jag sitter alltid ensam på bussen på väg till matcherna. De andra har internskämt och gruppchattar och umgås med varandra på helgerna utan mig (jag vet det här eftersom de pratar om det på träningen). Dessutom händer det att de drar opassande skämt. Inte om mig direkt, men ändå. Det sabbar mitt självförtroende och gör mig till en sämre spelare. Jag vill känna mig som en del av laget (och att vi ska vinna ett stort mästerskap tillsammans, för jag tror på mitt lag), men hur ska jag lyckas passa in när jag inte känner mig välkommen?

Ovälkommen lagkamrat
17-årig baseballspelare

Det finns så mycket jag vill säga om det här.

Men jag vill börja med de opassande skämten, för de är verkligen inte okej. Det finns massor av etiska skäl till att de inte är okej, men eftersom jag är coach och du är en spelare som ber mig om råd tänker jag främst fokusera på varför de inte är okej för ditt lag.

De bästa lagen har stark sammanhållning. De skapar en lagkänsla där varje individ bryr sig om helheten och helheten bryr sig om varje individ. Att driva med eller uttrycka sig sarkastiskt om etnicitet, könsidentitet, sexuell läggning eller socioekonomisk bakgrund skadar den lagkänslan, även om den utsatta personen inte ens är närvarande.

Det är samma sak i alla sporter, på alla nivåer. Jag coachar basket i NCAA och vet att om bara en enda person i omklädningsrummet känner sig åsidosatt eller orättvist behandlad, så leder det till sprickor i spelet eftersom lagets sammanhållning försvagas. Och de sprickorna kan motståndarna sedan utnyttja till sin fördel.

Om vi å andra sidan verkligen förstår värdet av gemenskap så inser vi att det ligger ett stort ansvar i att vara en del av ett lag och att omklädningsrummet är en skyddad plats. Vad som än pågår utanför omklädningsrummets väggar måste laget alltid kunna vara ärliga och sårbara inför varandra där inne. Den typen av tillit gör att olika sorters människor kan samarbeta och fungera ihop som ett lag. Det finns en fantastisk styrka i det – lagsportens unika gemenskap. Det är tråkigt att ditt lag inte har hittat dit ännu, men det betyder inte att det är omöjligt. Det vet jag av erfarenhet.

Själv är jag vitare än vit. Jag är inte bara vit, utan kommer dessutom från New Hampshire. Och i mitt lag är nästan alla svarta. Jag kan inte låtsas att jag förstår hur det är att vara svart – eller asiat – i vårt samhälle.

Men just därför har inkludering alltid varit något väldigt viktigt för mig. Eftersom jag coachar kvinnor som tillhör en etnisk minoritetsgrupp är det mitt jobb att prata om orättvisorna och ibland kan samtalen kännas både svåra och obekväma. Men jag tar alltid upp sådana samtal med mitt lag i början av säsongen. Och om någon skulle känna sig exkluderad under säsongen tar jag tag i det direkt.

Jag kan ge dig ett exempel: Jag coachade på Princeton när Colin Kaepernick gick ned på knä under nationalsången före avspark i NFL. När det var dags att bestämma hur mitt lag skulle reagera på det, visste jag att det var viktigt att alla fick känna sig sedda och hörda i frågan.

"Det finns två viktiga saker att tänka på när du är med i ett lag", sa jag. "Tänk efter innan du pratar och lyssna noga på de andra." Därefter fick alla i laget berätta vad de tyckte och kände. Alla talade i Jag-form, alltså "Jag känner att" eller "Jag tycker att". Och ingen lämnades utanför samtalet. Alla sa sitt, en efter en.

Det slutade med att nästan halva laget gick ned på knä vid nästa match. Och vet du vad? Lagsammanhållningen var fortfarande lika stark, trots att vi hade olika åsikter. För hela laget hade varit med och pratat om svåra saker. Alla hade öppnat sig och visat sig sårbara inför varandra. Vi förstod varandra bättre och lät inte olikheterna splittra oss. Ibland kan svåra samtal föra oss närmare varandra istället för att splittra laget. Jag har varit med om det flera gånger. Jag önskar att jag kunde ge dig fler exempel, men som sagt: omklädningsrummet är en skyddad plats och allt som sägs där stannar där.

Men tillbaka till din situation. Ditt lag behöver ha ett uppriktigt och allvarligt samtal. Men det är inte ditt ansvar att ta initiativ till det. Det är inte rättvist att en 17-åring ska hantera något sådant. Och det är absolut inte rättvist att den som känner sig exkluderad på grund av sin etnicitet ska behöva lösa problemet själv.

Därför vill jag be dig prata om det här med dina coacher. De finns där för att hjälpa dig, särskilt i sådana här svåra situationer. Du behöver bara samla mod och berätta för dem vad som pågår och hur du mår. Sedan är det upp till dem att ta tag i situationen och det kommer de att göra om de är riktiga coacher. Om någon i mitt lag hade exkluderat andra spelare hade jag velat lösa det direkt.

Risken finns förstås alltid att dina coacher inte tar sitt ansvar. I så fall vill jag i alla fall att du ska veta att det finns lag som uppskattar mångfald. Det finns lag där spelarna känner gemenskap, uppskattar varandra och helt litar på varandra. Och förr eller senare kommer du att hitta ett sådant lag. Det förtjänar du.

Coach Banghart