In Good Company: Eyekonz

Trettio tjejer köar framför en helfigursspegel på en idrottsplats vid Mander Playground i North Philadelphia. I tur och ordning går de fram till spegeln medan deras tränare Jazmine A. Smith ("Coach Jaz") uppmanar var och en att se sig själv i ögonen och säga något bra om sig själv. Träningen börjar inte förrän alla har gjort det.

Övningen bygger upp självförtroendet hos spelarna i Eyekonz Sports – en lacrosse- och landhockeyklubb som Coach Jaz grundade för att stötta Philadelphias tjejer och öka mångfalden inom en sport som mestadels utövas av vita.

Den här vardagskvällen blåser det kyliga vindar som doftar höst. I vanliga fall skulle det vara lika med början på ett nytt skolår, men i pandemitider är de här träningarna den enda möjligheten för många av tjejerna att träffa andra människor fysiskt. Spelarna är mellan 5 och 18 år gamla. De springer några varv med de äldsta i täten och de yngsta på efterkälken, och sedan instrueras de att dela in sig i två åldersgrupper. När de mumlande samtalen bland tjejerna blir mer högljudda sätter Coach Jaz genast stopp för det. "Hur viktigt är det att kunna lyssna?" frågar hon. "Livsviktigt", svarar alla i kör.

Jazmine A. Smith, 43, är en före detta landhockey- och lacrossespelare som växte upp i innerstan. Hon var ofta den enda svarta tjejen i sitt lag, och när hon många år senare tränade ett lokalt klubblag insåg hon att det inte hade hänt något alls med mångfalden inom sporten. "Jag konstaterade att allt var precis som förr", säger hon. "Det var inte klokt!" 2019 var det endast 16 procent av de kvinnliga atleterna i lacrosselagen i Division I som inte var vita. Två procent var svarta.

De äldre tjejerna börjar köra cradling-övningar – det vill säga att de försöker hålla kvar bollen i klubbans nät medan de springer. Några av nykomlingarna tappar bollen hela tiden, men Nyobi Murphy, 15, lyser av självförtroende där hon springer med klubban i ett fast grepp. En bit bort står målvakten Ayanna Reese, 18, och förbereder utrustningen för lagets nästa övning. När tjejerna senare går ihop två och två för att träna på att skopa upp bollar från marken springer 15-åriga Erin Mobley fram till en yngre spelare och peppar henne när hon får problem att hantera klubban. Nyobi, Ayanna och Erin är några av lagets nyckelspelare. Tillsammans förkroppsligar de alla de ideal som Eyekonz står för: de sätter sporten, laget, communityn och inte minst sig själva i första rummet.

Vi pratade med dem om systerskap, affirmationer och att utmana fördomar.

Nyobi: Vi har så mycket gemensamt: Vi är tjejer med afroamerikanskt ursprung som älskar sporten, älskar att spela och vill bli riktigt bra. Coach Jaz brukar säga att vi står på våra förfäders axlar när vi går ut på planen. Vi kallar varann för systrar för att det påminner oss om vårt gemensamma ursprung, och om att vi måste samarbeta som en familj.

Coach Jaz: Vi kör träningar året runt, så alla som vill börja spela kan börja direkt. Vi har ett mentorssystem så att ingen känner sig utanför. En vanlig orsak till att nykomlingar slutar i en lagsport är att de inte känner någon. En mentor visar den som är ny hur allt funkar och presenterar henne för de andra i laget så att hon blir en del av gemenskapen.

Nyobi: Erin, visst var vi mentorskompisar en gång?

Erin: Jag tror att jag har varit mentorskompis med typ alla här.

Alla: "Jag är"-affirmationerna.

Nyobi: Det är en tradition, en ritual för att stärka vårt självförtroende på planen. Coach Jaz håller upp en stor spegel och så får var och en se sig själv i den, hålla sig så allvarlig som möjligt och säga till sig själv: "Jag är ... något." Man kan till exempel säga Jag är stark, Jag är vacker, Jag är grym eller Jag är en naturkraft. Den sista är Coach Jaz favorit.

När nya spelare gör det märks det ofta att de inte har så bra självförtroende och att de inte är vana vid att prata med sig själva på det sättet. Men Coach Jaz tvingar dig att stå kvar och väntar tills du möter din egen blick. Hon kan säga typ: "Hitta en bra hållning, hitta din egen röst. Håll ryggen rak." Hon är noga med att vi ska se på oss själva med totalt självförtroende, att vi ska vara medvetna om att vi är fantastiska, unga atleter och att vi kan göra vad som helst, bara vi tror på det.

Nyobi: Vi representerar ju en minoritet inom sporten, så vi behöver den mentala styrkan för att kunna spela mot andra som förmodligen har spelat sedan de föddes.

Coach Jaz: För det mesta möter vi lag där alla spelare är vita. En stor del av vårt spel handlar om att krossa glastak. Och de här tjejerna banar inte bara sin egen väg – de visar alla som inte ser ut som dem att vi faktiskt hör hemma här.

Ayanna: Ibland är de trevliga, men inte alltid. Det känns som att de är rädda för att vi ska visa att vi faktiskt kan spela. En gång när jag var målvakt och räddade ett skott från en motståndare så blev hennes pappa arg för att de höll på att förlora.

Coach Jaz: Jag visste sedan tidigare att det fanns en hel del rasism i just den staden [där vi spelade bortamatch]. Det var Ayannas sjätte räddning, tror jag, och den här pappan blev alldeles röd i ansiktet, helt rasande. Han kastade iväg något och sprang ut på planen, mot våra spelare. Domaren var snabbt där men han var på väg att knuffa till henne. Jag var tvungen att gå ut på planen och domaren sa till honom att gå därifrån, annars skulle hon ringa polisen. Det var fruktansvärt att behöva se något sådant, men det gav oss viktiga lärdomar.

Ayanna: Jag blev helt chockad. Det var så förvirrande.

Nyobi: Vi älskar ju alla det här [sporten] och det är här vi får chansen att bara hänga med varann. Här kan vi sitta ner och andas ett tag. Vi passar och fångar och hela tiden pratar vi om allt, hur vi har det och vad som har hänt sedan sist.

Ayanna: Ibland kan jag bli väldigt orolig och börja tänka för mycket, så att jag kanske inte ens kan ta mig iväg. Mina lagkompisar stärker mitt självförtroende, berättar hur bra jag är och att jag kommer att klara det.

Erin: Vi ville göra något för att öka medvetenheten om alla de svarta kvinnor som utsatts för övervåld av polisen. Det var en av Eyekonz-lagkamraterna som kom på det under ett Zoom-möte, och sedan hjälptes vi åt att arrangera allt.

Nyobi: Coach Jaz sa: "Vi kan fixa det här, men bara om vi hjälps åt." Vi fick en grund att stå på och lite uppmuntran och så lyckades vi genomföra det här. Det var enormt inspirerande för oss: att få känna att vi kunde förverkliga en idé. Allt började med en liten afroamerikansk tjej som inspirerades av något hon sett och av smärtan hon kände inför all polisbrutalitet i världen. Att hon fick den idén och att vi alla kunde genomföra den tillsammans i form av en demonstration som fick massor av uppmärksamhet ... nu börjar jag nästan gråta – det var så enormt viktigt för oss.

Nyobi: Du kan göra vad som helst, bara du tror på det. Allt handlar om att få en bra idé och att ha viljan och styrkan att genomföra den, vad som än krävs.

Coach Jaz: Vi gick tillbaka till att ha träningarna via Zoom, så att tjejerna kunde hålla kontakten. Men tyvärr var det också då som Rosalyn gick bort – Anai’yas mamma. Jag pratade med henne innan hon lades in på IVA och det var så tungt, hon sa: "Coach, lova mig att du hjälper Anai’ya att komma in på college." Hon hostade och hostade och jag sa till henne att vila och slappna av så att hon kunde bli frisk igen. Och sedan hamnade hon på IVA. Det var hemskt.

När hon skulle begravas visste vi att tjejerna inte kunde vara med på gudstjänsten. Vi bestämde oss för att ställa upp oss utanför kyrkan och tjejerna höll upp skyltar, så att Anai’ya, Cookie och Adriana fick se att hela laget var där för att stötta dem när de kom ut.

Adriana är 8 år gammal men har redan tränat lacrosse i tre år. I början handlade det mest om att hon ville hänga med sin storasyster, men numera älskar hon också sporten. "Det gör att jag tränar mer, och att jag äter bättre", säger Adriana när jag frågar henne vad hon gillar med Eyekonz. "Min tränare har hjälpt mig med det."

När systrarna återvänder till träningen går det inte att ta miste på lagkänslan. Här är ett team som vet att de kan åstadkomma allt de vill, oavsett om det handlar om en ligatitel eller en BLM-demonstration.

Smith blickar ut över planen och ropar till en yngre spelare som jobbar snarare än springer, med det långa håret fritt flygande kring hela huvudet. Smith säger till henne att sätta upp håret, men flickan protesterar – hon har inget hårband och hon har precis fått håret fixat. "Lyssna nu", säger Smith medan hon lånar en hårsnodd från en tjej vid sidlinjen och samlar flickans hår i en hästsvans. "Du är en atlet och atleter måste hålla undan håret från ansiktet." När hon har förmanat färdigt vinkar hon ut flickan igen och uppmanar henne att springa ett varv till – som om hon menar det den här gången. Eyekonz-spelarna lägger ribban högt och pushar varandra så att alla klarar den.