Nya idoler: Dylan Alcott

Dylan Alcott är född i Australien. Han har vunnit 14 stora titlar och otaliga turneringar – en verklig legend inom rullstolstennis. Med det är inte de här bedrifterna som gör honom så enastående. Dylan ser som sitt verkliga syfte att förändra människors inställning till funktionsnedsättningar, så att fler unga spelare kan få det liv de förtjänar. En av de här spelarna är juniormästaren inom rullstolstennis, Ben Bartram. För den här storyn fick 16-åriga Ben sitt livs tillfälle att intervjua sin idol Dylan och tala om hur sporten har förändrat deras liv. Se hur det gick.

Ben och Dylan började med att berätta om hur deras liv förändrades då de upptäckte sport som barn.

BEN: Vad betyder tennis för dig?

DYLAN: Som barn blev jag mobbad i skolan för min funktionsnedsättning och jag träffade egentligen aldrig någon annan med en funktionsnedsättning. Jag kände mig ganska vilsen. När jag började spela tennis var det första gången jag träffade andra som jag.

BEN: Det håller jag med om. Den sociala sidan av sport är fantastisk. Tennis gav mig en känsla av att inte vara annorlunda. Jag såg att alla andra runtomkring mig var som jag. Det kändes så uppfiskande och gav mig självförtroende inom alla andra områden i livet.

DYLAN: Sport har en enorm kraft att göra det här, eller hur? Jag har turen att vara professionell tennisspelare på heltid. Generationen innan oss hade det mycket svårt. De fick inte samma möjligheter att spela som du och jag. Så jag tar det inte för givet.

BEN: Ja ... (skrattar) Visst vill jag det.

DYLAN: Du förtjänar det, för du kommer att bli bäst i världen. Det handlar om att bryta ner hindren.

BEN: Det blir definitivt bättre för varje år. Toppspelarnas standard är helt otrolig och kommer bara att bli ännu bättre. Jag ser verkligen fram emot att följa sportens utveckling under de kommande fem, tio åren.

DYLAN: Tennisens kvalitet är fantastisk nu eftersom atleter kan ägna sig åt sporten på heltid. Folk säger alltid till mig "Wow, det är helt otroligt hur hårt du slår bollen och hur snabb du är." Mitt svar är "Vad förväntar ni er?" Men jag börjar bli rädd, för ungdomar som du kommer snart att slå mig.

Mot slutet av Dylans och Bens samtal börjar de tala öppenhjärtigt om vad de hoppas på för rullstolstennisen och om vad det innebär att vara en sann mästare.

BEN: Vad ser du mest fram emot när det gäller vår sports framtid?

DYLAN: Det jag ser fram emot mest är att sporten ska fortsätta bli alltmer känd. Jag vill att det ska vara självklart för oss att ingå i de stora tävlingarnas elitprogram och alla turneringar runt om i världen. Jag är först och främst elitatlet. Jag bara råkar ha en funktionsnedsättning. Jag vill att det ska finnas fler riktigt stora möjligheter för atleter med funktionsnedsättningar, för det förtjänar vi.

BEN: Ja, det skulle definitivt vara bra om fler turneringar med rullstolstennis integrerades i de stora tennisorganisationerna. Det vore fantastiskt.

DYLAN: Jag vill också att sporten ska växa. Jag vill att fler barn och ungdomar med funktionsvariationer ska prova på tennis. Det kan förändra deras liv. Det handlar inte bara om att vinna.

BEN: Vad menar du? För mig är det viktigaste att vinna just nu.

DYLAN: Folk tror att mitt mål i livet är att vinna guldmedaljer och stora turneringar. Men det stämmer inte. Mitt verkliga mål i livet är att förändra folks inställning och göra slut på fördomar så att människor med funktionsvariationer kan leva ett liv de har rätt till. Tennis har gett mig en platform för det här, och det är på många sätt viktigare än att vinna tennismatcher.

BEN: Själv älskar jag att tävla i turneringar.

DYLAN: Visst, att tävla känns fantastiskt. Men jag tror att den största mästaren inte är den som vinner flest turneringar. Det handlar om något större. Det handlar om vad man står för, hur man representerar sig själv och sin community.

BEN: Det är fantastiskt att se den inverkan du har haft på sporten.

DYLAN: Tack, det uppskattar jag.