Redaktören som överraskar med färgstarka looks i oväntade kombinationer

Michelle Li älskar att leka med färger, oavsett om det gäller kläder, smink eller hår. Och det är mer än en hobby. Hon lärde sig att bemästra färglära under en kurs i färgteori när hon pluggade design. "Kursen hjälpte mig att förstå hur färger samverkar", förklarar hon. "Jag går igenom färgfaser nu, där jag fokuserar på [en färg] och experimenterar med alla dess olika nyanser och hur de fungerar tillsammans."

Uppväxten i Indiana i Mellanvästern bjöd på anspråkslösa omgivningar och Michelle längtade efter att synas i mängden. Mode blev hennes outlet. "Jag var svältfödd på stimulans och modeinspiration", minns hon. "Vi hade inte tillgång till mycket, så vi fick använda vår fantasi."

Nuförtiden är det storstadsbornas känsla för stil och mode som inspirerar den New York-baserade moderedaktören. Hennes egen stil kan beskrivas som excentrisk. Mönster och tryck krockar med strukturer och volym, och varje look avrundas med ett par sneakers – en trend hon var sen att anamma, erkänner Michelle.

Sneakersen är inte bara för syns skull. Det finns inget Michelle värdesätter mer inom mode än funktion. Hon är också en entusiastisk atlet som spelar tennis, löptränar och cyklar när hennes hektiska schema tillåter det. Här berättar hon om sin moderesa och hur färger och bekvämlighet har blivit vägledande aspekter.

Jag tillbringade barndomen i Greenwood, Indiana, där merparten av befolkningen är vit. Mina föräldrar är migranter från Kina och vi var typ den enda asiatiska familjen. Jag kände mig alltid som en outsider. Sedan flyttade vi till Carmel där det bodde fler asiater. Det var ju trevligt men just då befann jag mig i en fas där det var viktigt för mig att sticka ut. Jag blev mer och mer intresserad av mode och använde det som ett medel för att känna mig speciell och annorlunda. Mina kompisar och jag älskade att klä upp oss. Vi bar sport-BH över en t-shirt och tyckte att vi var himla fräcka. Det var där en uppskattning för styling och lager på lager väcktes.

Jag älskar att kolla på high school-filmer och spana in alla kläder och hur olika outfits används för att beskriva rollkaraktärerna. Jag såg samma filmer om och om igen och la sådana saker på minnet. Som filmen 13 snart 30 – jag älskade kläderna och försökte imitera den stilen under hela high school-tiden.

[När man växte upp i] ytterområdena fick man nöja sig med det som fanns i gallerian och om man hittade något utöver det, då kände man sig verkligen speciell. Det var en mycket intressant tid då allt började falla på plats. Det viktiga var inte vart man gick eller vad man hade på sig, utan hur man stylade det, vilket är väldigt häftigt.

Det finns något att lära sig av allas modeval. Det finns en äldre dam som jag alltid ser när hon cyklar på Spring Street. Hon är typ 60 och har en helt otrolig stil. Det fyller mig med energi och inspiration. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta vad som funkar för mig, och jag är otroligt tacksam över att få se alla dessa olika outfits och kunna plocka ut de delar jag gillar och försöka kopiera dem.

För mig är det mer en fråga om mentalitet än estetik. Jag är mycket stolt över mitt arbete, de outfits jag sätter ihop, min egen personliga stil och att jag vågar bära vad jag vill. När jag funderar på varför jag dras till intressanta blommiga mönster med eleganta linjer och starka färger, får det mig att tänka på hur min mamma klädde sig när hon kom till USA. Hon omtolkade ett amerikanskt sätt att klä sig men strävade samtidigt efter att förbli sann mot sig själv genom att bära olika kinesiska mönster.

Det är otroligt kul att ändra mängden färg i en outfit för att se hur de andra färgerna reagerar på och förhåller sig till det. Men det finns absolut färger som jag inte tar i. Jag bär till exempel aldrig gult. Det får mig att känna mig som en banan. Färger kan verkligen utstråla en särskild sinnesstämning, så man måste vara lite försiktig. Jag har gjort många stylingmissar där det har gått från mode till maskeradkläder.

Jag har burit så mycket obekväma kläder i mina dar, så idag är bekvämlighet prio ett. Jag går praktiskt taget bara runt i sneakers. Jag älskar att blanda strömlinjeformad och funktionell sportswear med mer kvinnliga plagg. Att lägga till färg är alltid en välkommen utmaning.

Jag befann mig i en bokhandel i Japan när det verkligen slog mig att sneakerskulturen är ett fenomen som pågått länge. Jag hittade några Nike-kataloger som beskrev historien och utvecklingen av Air Max, Air Force 1 och Nike Shox. Det var då jag insåg att jag ville lära mig mer om det här och ta reda på vilken som är min signatursneaker. Just nu har jag förälskat mig i Nike VaporMax Plus. På mellanstadiet drömde jag om ett par Nike Shox men vi hade aldrig råd, så det här är ett sätt att trösta lilla Michelle.

Jag växte upp med att spela tennis. Jag älskade att spela, men i New York finns det få tennisbanor. Jag brukade spela tennis tre timmar varje dag och de första åren i New York var en kamp för att hitta en ny träningsrutin. Jag gick på olika pass men hittade inget som jag ville hålla fast vid. Nu har jag börjat löpträna mycket. Jag brukade avsky att springa och det känns som att jag hela livet har försökt lära mig att tycka om det. Idag har jag försökt ändra inställning från "Jag måste springa åtta kilometer varje dag" till "Jag vill springa för att rensa huvudet och må bättre". Det har verkligen hjälpt. Det får en att må bra, fast man inte har sprungit särskilt långt. Jag pushar mig själv att ge mig ut och springa även om jag är jättetrött efter en lång dag. Man har alltid 30 minuter till övers. Jag tillbringade ju 30 minuter på Instagram i morse.